Ge oss fler alternativ – inte färre
Politik går i cykler. Valfriheten är ett tydligt sådant exempel. Det fanns en tid när alla reformer gick ut på att det offentliga skulle ta över det mesta. Apoteken förstatligades och från 1970 rådde apoteksmonopol i Sverige. Privata vårdmottagningar försvann i hög grad i samma veva med reformer av sjukvården och dess ersättningssystem (Läkartidningen 1–3/2020).
Stordrift, monopol och statlig styrning var modellen för samhället. Välfärdsstaten skulle erbjuda trygghet men slog även till med storskalig rationalitet i allt från bostadsbyggande till organisation av välfärdstjänster. Den offentliga expansionen gjorde avtryck i skatteskalor liksom i maktkoncentration: individen var hänvisad till vad det offentliga hade att erbjuda, hela professioner skulle in under samma tak. Det var inte så underligt att den lilla människan allt mer uppfattade sig som fast i stora byråkratiska system.
Så kom motreaktionen. Radio/tv, taxi och telefon avmonopoliserades, friskolor fick helt nya möjligheter att etablera sig, i skattefinansierad sjukvård och äldrevård blev privata företag åter en självklar del. Och faktiskt avskaffades också Apoteksmonopolet.
Det har alltid funnits en ideologisk kamp om vad som är rätt och fel när det kommer till vilka som ska ha rätt att erbjuda medborgarna det som brukar kallas välfärdstjänster. Men det finns också en pendeleffekt i debatten. Just nu slår pendeln över till att kritisera valfriheten. Nu med utgångspunkt i termer av vinstjakt, fusk, utsortering, marknadsskola, vanvård, betygsinflation et c. Även samhällsproblem som har en annan grund, exempelvis segregationen förklaras med valfrihetssystemen.
Det finns helt rimlig grund för mycket av kritiken. Dessa så kallade pseudomarknader för hel del problem med sig. Det innebär en kompromiss när tjänster betalas med skattemedel men där medborgaren ändå ska få välja mellan olika aktörer. Det krävs regleringar för att hålla fuskare borta. Det krävs rätt styrning och ekonomiska incitament, morötter, som inte gör att leverantörerna ägnar sig åt sådant som ger lättast pengar i stället för att möta de viktigaste behoven. Ekonomisk kortsiktighet lämnar elever i sticket och kommuner med ansvaret. Koncerner växer raskt och sväljer mycket av den mångfald i utbud som många egentligen hade i åtanke. Skolor drivs med helt andra ideologiska motiv än att erbjuda elever alternativa miljöer eller annan pedagogik.
Men som vanligt gäller det att skilja på barn och badvatten när man tar tag i baljan. Det finns något väsentligt i att medborgarna har inflytande över grundläggande tjänster som barnomsorg, utbildning, omsorg och vård. Att välja en tandläkare eller en optiker man litar på är inte särskilt annorlunda mot att kunna välja en läkare eller en grupp av förskollärare man har förtroende för. Det finns också något väsentligt i att de som vill leverera dessa tjänster kan göra det i egen regi, att de ges möjlighet att styra utveckla och anpassa tjänster efter egen modell.
Att drastiskt förändra förutsättningarna för olika aktörer att leverera tjänster till den skattefinansierade välfärden innebär att det inflytandet och den innovationskraften förloras. Betydligt bättre är att leta efter det som fungerar och efter vilka förutsättningar som behöver förändras för att fler aktörer ska lyckas leverera bättre. Hårdare krav på att starta verksamheter och att befogenheter ligger på rätt nivå för att införa sanktioner eller dra tillbaka tillstånd är viktigt. Uppdelningen av ansvar för skolorna mellan kommun och stat kan exempelvis vara ett problem.
Och så borde fler lokala initiativ på olika sätt uppmuntras. Lärare som är kritiska till skolkoncerner borde få och ta chansen att i mindre skala, kanske i den kommunala skolans befintliga lokaler, bilda en skola som de tycker att den borde se ut. ”Här sätter vi inga glädjebetyg utan bryr oss bara om vad ungarna lär sig” är en devis som med all sannolikhet skulle locka överraskande många föräldrar.
