Genusrörelsen är ett hot mot akademisk frihet
I boken Genusdoktrinen (Fri Tanke, 2020) granskar ledarskribenten Ivar Arpi och genusforskaren Anna-Karin Wyndman den revolution kallad jämställdhetsintegrering som de senaste åren svept in över landets universitet och i samhället överlag.
Det handlar om universitetslärare som måste kvotera in böcker skrivna av marginaliserade grupper på sina kursers litteraturlistor även när litteraturen har saknat relevans för ämnet, om tjänster som tillsätts genom kvotering istället för kompetens och om forskare som kallas upp till överordnade för att de påståtts ha “diskriminerat” studenter när de talat om biologiskt betingade skillnader mellan könen.
Och det är direktiv från högsta ort, den nuvarande regeringen, som ligger bakom utvecklingen. Jämställdhetsplaner, konsulter och föreläsningar är en miljardindustri där huvuddelen av pengarna kommer från det offentliga.
Som Charlotta Stern, Sociologiprofessor vid Stockholms Universitet har visat håller genusvetenskapen upp skygglappar för biologisk och psykologisk forskning. Vissa grenar inom fältet menar hon mer liknar ideologi än vetenskap. Och statsvetarprofessorn Sten Widemalm, verksam vid Uppsala universitet, menar att genusperspektivet tillåts dominera så mycket att den akademiska friheten i Sverige blivit allvarligt begränsad.
Den poststrukturalistiska världsbilden som till stor del präglar genusvetenskapen utgår ifrån att all kunskap är politik och maktkamp: när en vit man forskar gör han det med syftet att bibehålla ett kunskapskluster som gynnar vita män.
Genusvetarna ser därför som sin uppgift att skapa kunskap söndrar de dominerande strukturerna. Sanning och objektivitet påstås vara “vitt och manligt” laddade ord som egentligen bara döljer detta krig. Och vetenskapen som strävan efter sanning vill man att byta ut mot en ordning där marginaliserade gruppers känslor istället ska styra. Där tolkningsföreträden, “triggervarningar” och och begrepp som kulturell appropriering ska sätta gränser för när, vem och vilka som får uttala sig om vad: till priset av just, faktisk kunskap.
Och den som ifrågasätter världsbilden riskerar att få sina fiskar varma. På Utbildningsradion (UR), fick journalisten Per-Axel Janzon i uppdrag att granska normkritiken. Sedan UR fällts för diskriminering för att man lagt ut en annons som endast riktade sig mot afrosvenskar kände sig Janzon manad att granska fenomenet just på UR. Detta gillades inte av cheferna som inte tillät honom göra det, och hela debaclet slutade med att han blev pressad att sluta efter nio år på jobbet.
Det är inte svårt att inse faran med en utveckling där tanken tystas och målen helgar medlen när målet utgör något så lovvärt som jämställdhet – för ingen ifrågasätter ju idealet om det jämställda samhället. Vad färre verkar förstå är att många inom denna genusrörelse – i brist på bättre ord – har en radikal agenda där liberala kärnvärden som objektiv kunskap, meritokrati och individualism ska lämnas på historiens soptipp. Arpi och Wyndhamns bok är en välkommen granskning och upplysning om vad som i detta nu händer på våra universitet och vad miljarder av våra skattekronor läggs på.
