Annons

Grova brottslingar ska inte ha juniorstraff

Unga grova våldsbrottslingar måste behandlas som det samhällshot de utgör.
Ledare • Publicerad 15 juli 2021 • Uppdaterad 16 juli 2021
Detta är en ledare i Kristianstadsbladet. Kristianstadsbladets politiska hållning är liberal.
Här sköts en polis till döds.
Här sköts en polis till döds.Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Idén om att ungdomar ska ledas bort från den brottsliga banan med metoder riktade mot just personer i yngre åldrar är möjligen god. I praktiken fungerar det sådär. Eller inte alls. Särskilt om det handlar om brott som är så grova att det ur samhällets perspektiv är skydd mot att fler ska utsättas för våldsbenägna individer som är det allt annat överskuggande intresset. Den enskilda brottslingens små möjligheter att anpassas till samhället kommer då i andra hand.

Den 17-åring som enligt Expressen misstänks för polismordet i Biskopsgården hade tidigare dömts till ett års sluten ungdomsvård. Det efter att som 15-åring ha knivhuggit en jämnårig pojke i nacken så att denne varit nära att dö. Några månader efter att den misstänkte gärningsmannen kommit hem sköts polisen Andreas Danman ihjäl, tre skott träffade honom. I området pågår en gängkonflikt som den misstänkte varit del i, det finns uppgifter om att han under kvällen vid polismordet var på jakt efter samma person som han tidigare knivhuggit (DN 14/7).

Annons

Ungdomsvård är väldigt dyrt. Det kostar ungefär 8 000 kronor per dygn. Effekten av den är däremot tveksam. Ungdomsvård hos Statens institutionsstyrelse är inte mycket att sätta hopp till när det kommer till att stoppa gängkonflikter som är baserade på helt andra grunder än lagstiftare i tidigare decennier kunde föreställa sig.

Enligt Dagens Nyheter har antalet personer under 20 år som dömts för mord eller dråp gått från 17 till 40 mellan 2015 och 2020. Även om skillnader mellan enskilda år ska betraktas med försiktighet ser det ut att vara en trendmässig ökning, med över 30 fall varje år 2018, 2019 och 2020. Det är snarare regel än undantag att gärningsmännen vårdats på något av Statens institutionsstyrelses ungdomshem innan de mördar. Sis, verksamhetsdirektör Malin Östling är tydlig med att ungdomsvården inte är anpassad för att ta itu med dagens typ av grova kriminella ungdomar: ”När det handlar om äldre ungdomar med tydlig koppling till kriminella nätverk måste samhällsskyddet prioriteras högre. Då behöver vårt regelverk justeras, just nu är Kriminalvården bättre rustad än vi” säger hon till DN.

Politiken har reagerat långsamt på brottslighetens utveckling. Konflikter längs etniska linjer, mellan klanbaserade nätverk och en våldsnivå med tillgång till vapen som unga gärningsmän inte tvekar att använda är inte ett tillstånd som lagstiftarna historiskt har förhållit sig till. Den nuvarande regeringen har delvis vaknat, men Socialdemokraterna har också Miljöpartiet att ta hänsyn till.

Det accelererande gängkonflikterna drabbar människor som lever i de områden där gängen har sin bas eller i de områden dit de söker sig. Från Malmö har det de senaste dagarna rapporterats om minst fem skjutningar mot bostadshus, bland annat en lägenhet i Limhamn där en äldre kvinna bor (SVT 8/7 och 12/7). Det trots den stora mängd kriminella som redan sitter häktade i Malmöområdet, många av dem för just skjutningar och sprängningar. Det är inte så att interna uppgörelser är något som drabbar enbart gängen och dess unga medlemmar, även om det i sig är illa nog.

Mord med skjutvapen och skjutningar på allmän plats och mot bostäder har redan blivit något av det nya normala. Höga tal av skjutningar och mord som går ner under en period i en region lyfts som framgångar. Och framgång är det förstås i ett kortsiktigt perspektiv. Men det är långt, långt, långt till att knäcka gängen och att visa att staten alltid är starkast, som statsministern talar om.

Den gängbrottslighet som yttrar sig i skjutvapenvåld på öppna gator måste behandlas som vad den är. Ska gängen knäckas och staten vara starkast då är det tyvärr hårda bandage som gäller. Organiserade ligor med mord på åtgärdslistan kan inte tillåtas ta över gatorna någonstans, inte under några tidpunkter. Det krävs annat än gamla tiders kvarterspoliser för att mota bort dem, något annat än ungdomsvård med rymningsmöjlighet.

Att på längre sikt vända tillståndet i de utsatta områdena och de mest drabbade städerna kräver dessutom mer än polisiär upprustning, hårdare lagstiftning och straff och fler skickliga åklagare. Det måste till någon form av stopp och vändning av vardagslivet i de gamla miljonprogramsområdena som blivit till utsatta områden när gängkriminaliteten tillåtits att gro.

Liberalerna har ansträngt sig med sitt program ”Förortslyftet”. Partiledaren Nyamko Sabuni har ett äkta engagemang i de här frågorna. Utgångspunkten i programmet är att ”alla integrations- eller migrationspolitiska reformer måste bygga på en konsekvensanalys om reformerna minskar eller ökar utanförskapet.” Det är väl optimistiskt att sätta målet att alla utsatta områden ska vara borta 2030, men ingången är rätt. Att se till att samhället fungerar väl överallt är för övrigt det enda sättet att hålla motsättningar, främlingsfientlighet och rasism stången.

Bland de punkter som lyfts finns egenförsörjning, kunskaper i svenska och skötsamhet ”god vandel” som förutsättning för permanent uppehållstillstånd. Det kan tyckas vara självklarheter, men så har inte svensk integrationspolitik klarat av att fungera. Liberalerna vill också se förnyelse av bostadsområdenas fysiska utformning. Hedersfrågor, stopp för bidrag till extremism under täckmantel av studiecirklar och särskilt fokus på flickor och kvinnor är något Liberalerna lyfter. Inte minst det sista är viktigt, särskilt i tider då unga mäns extrema våldsanvändning får sådana följder, skadar så många och kostar så ofantliga summor. Om det är någonstans det finns fog för att skifta till feministiskt perspektiv på politiken så är det i invandrings- och integrationspolitiken.

När så mycket handlar om politiskt spel är det viktigt att verkliga ansträngningar för att ta itu med samhällsproblem uppmärksammas. Det lilla Liberalerna och Nyamko Sabuni har knappast alla svar – i den mån det finns svar på alla frågor – men är åtminstone konstruktivt och försöker.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons