Hårresande att den som attackerat synagoga inte utvisas

Mannen och hans vänner kastade flera flaskor med brinnande bensin på huset, så enligt Hovrätten ska han ha gjort sig skyldig till grovt olaga hot med motiv att kränka medlemmarna i judiska församlingen. Ja, det är en kränkning som heter duga. Att någon riskerar att brinna upp för att man tror på en gud i stället för en annan är en kränkning som borde fått rätten att säga hej då, åk hem. Vem blir annars nästa offer?

Men i stället visade domarna hänsyn. Gärningen ”kan uppfattas som ett allvarligt politiskt brott riktat mot andra judar” och därför kunde Israel komma att agera emot honom. Kan uppfattas? Hovrätten ansåg att ”det finns skälig anledning att befara att Feras Alnadims grundläggande mänskliga rättigheter inte skulle vara tryggade om han utvisas till Palestina”.

”Ynkryggar”, skrev Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Ludvigsson (12/9). Klokt.

Detta är dessvärre ett fall av många. Jag har tidigare skrivit om att bara cirka 60 procent av de icke folkbokförda utländska medborgare som dömdes för mord eller dråp mellan 2010 och 2014 utvisades. Bara 30 procent av dem som dömdes för grov misshandel och bara 13 procent av dem som dömdes för stöld tvingades lämna Sverige. Tuffast var domstolarna vad gäller grov narkotikasmuggling, där 85 procent av de dömda icke-medborgarna utvisades. Grov våldtäkt mot barn var dock en annan sak; där var det bara 67 procent som utvisades (Brå kortanalys 2/2016).

Läs detta igen. Bara 67 procent av de icke-medborgare som har begått grov våldtäkt mot barn här i Sverige utvisades. Det är horribelt.

Jag har protesterat mot några av dessa fall, som att en man som våldtog en 13-åring i Hallsberg förra året dömdes till två års fängelse men slapp utvisning eftersom han konverterat till kristendomen och hade både fru och barn.

2016 dömdes fem tonårspojkar från Afghanistan för att ha våldtagit en yngre pojke under knivhot. Ingen av dem utvisades eftersom de på grund av ”säkerhetsläget i Afghanistan skulle drabbas mycket hårt av utvisning”.

Det lär finnas fler fall för den som orkar begära ut handlingar från alla våra domstolar (lycka till, det tar sin tid...).

Moderaterna gick i valrörelsen ut och sa att man vill att det ska bli enklare att utvisa människor som begått brott. De ville sänka grundkraven för utvisning så att brott med straffvärde på sex månader till ett år ska kunna leda till utvisning. ”I grunden är det ganska enkelt — begår man brott i landet och inte är svensk medborgare så ska man inte vara i Sverige”, sa Ulf Kristersson (SVT 17/8).

Men vad spelar det för roll vad reglerna säger om domstolarna verkar tänka mer på brottslingarna än på brottsoffren? Om det finns kryphål i form av omsorg och reservationer kan politikerna peka med hela handen utan att det spelar någon roll.

Enligt Brottsförebyggande rådet dömer domstolarna sällan till utvisning trots politikernas krav. Lisa Westfeldt på Brå berättade för TV4 att det sedan 2006 krävs allvarligare brottslighet för att en EU-medborgare ska utvisas. Man har också skärpt kraven för utvisning vad gäller flyktingar, till dessas fördel.

Jag förstår att det är jobbigt om pappa tvingas lämna landet, men rättsväsendet måste agera på ett sätt som visar att de lagar våra folkvalda stiftar faktiskt har betydelse – och inte bara är en packe papper. Tyvärr räcker det inte med att skriva ordet kärlek på post-it-lappar och tro att det skyddar mot hatarna; det behövs lagar, poliser och domare som står på offrens sida.

Den som har våldtagit eller hatar judar kan komma att agera igen, så människors liv är i fara. Därför behövs skydd, men nu känner åtminstone jag mig väldigt naken och skyddslös; håret reser sig på armarna. Och jag kan bara gissa hur alla Sveriges judar mår.