Svenska identitetshandlingar hyrs ut på nätet; det är tydligen hur lätt som helst att klicka sig fram till dem. Enligt Ekots granskning (21/4) går det att hyra ett personnummer och bankkonto för 2 500 kronor, vilket kan löna sig då en person därmed kan få tillstånd att jobba.

I Skatteverkets granskning har det framkommit att uppåt hälften av de asylsökande registrerat olika personuppgifter hos olika myndigheter. Ibland handlar det om slarv, till exempel felstavningar av namn, men ibland är det för att komma åt förmåner, på svenska skattebetalares bekostnad.

Marie Mattsson Vangekrantz, samordnare för ID-relaterad brottslighet på Skatteverket, kommenterade i TV4: ”Om jag har tre identiteter då kan jag starta ett företag och då få nystartsbidrag, sen kan jag vara arbetslös och få sjukpenning, sen kan jag ta lån i den tredje” (14/4).

Som skattebetalare blir man rasande. Hur kan det få hålla på? Varför har vi inte mer ordning?

Exakt hur många som ljuger kan vi nämligen inte veta, eftersom myndigheterna inte har koll på varandra. Sekretess kommer emellan och det är inte att man undrar om skyddet för fuskarna är starkare än skyddet för oss skötsamma.

”Migrationsverket och Skatteverket samkör inte sina uppgifter, så det går bra att både få dagersättningen på 61 kronor om dagen och jobba vitt trots att det är otillåtet”, kommenterade en person som var inblandad i lurendrejeriet (Ekot 21/4).

I december klagade Polisen och Migrationsverket i en rapport på att oklara identiteter var ett stort problem i asylsystemet. ”Laghinder och dålig samverkan mellan myndigheter för att en person som saknar ID-handlingar kan ha flera identiteter”, skrev de (Aftonbladet 28/12).

De båda myndigheterna kom med flera tuffa åtgärdsförslag – men var är dessa nu? Kanske i en pappershög på någons skrivbord, för problemen kvarstår uppenbarligen.

På nätet saluförs tydligen skenäktenskap, körkort och adresser. Inte alla som köper sådana falska handlingar kommer att roffa åt sig bidrag eller utgöra en fara i trafiken med sitt fejkade körkort –  men det skulle kunna hända.

Därför behövs regler som skapar lugn och trygghet. Myndigheter och rättssamhälle begränsar vår frihet för att öka den.

Man ska kunna gå över vägen och lita på att bilisterna vet vad trafikskyltarna betyder. Man ska kunna betala in sin skatt och veta att pengar går till ens trygghet om något skulle gå galet i livet. Man ska kunna veta att den som begår våldsbrott mot oskyldiga kommer att straffas.

Men i ett samhälle där allt fler vistas utan att vi vet vilka de är, minskar friheten. Vi kan som liberal prata om öppenhet men även det trista måste diskuteras, annars tar lögnarna, skurkarna och fuskarna lätt över. Det vill vi inte att de gör.

Extra kommentar:

Migrationen är svår att hantera, särskilt för oss liberaler. Det allra bästa, i frihetens namn, hade ju varit om människor som klev innanför gränsen direkt fick arbetstillstånd, i stället för att tvingas vänta i dagar, veckor, månader och år på att få besked av Migrationsverket och i brist på formellt papper behöva köpa ett olagligt.

Men nu är det inte så. Vi har en reglerad invandring och myndigheterna jobbar långsamt samt säger nej till vissa. Det kan man ha synpunkter på, men vi bör definitivt inte se mellan fingrarna vad gäller fusket. Vi bör rikta förstoringsglas mot det och sätta stopp.

I ett liberalt idealsamhälle skulle också alla sköta sig och sitt, inte kränka andras rättigheter eller utgöra fara för sina grannar. Där skulle varje individ göra sin plikt och hantera sin egen ekonomi, utan att ”åka snålskjuts” som statsministern uttrycker det.

Men nu är det inte så. Det finns ohederliga, egoistiska och farliga personer bland alla hederliga fina och vi behöver hålla koll på varandra. De som inte sköter sig måste bestraffas, för om det inte görs skickas två signaler att 1) här är det fritt fram att bryta mot lagen och 2) det lönar sig inte att sköta sig.

Det finns dock fortfarande liberala opinionsbildare som inte vill prata om problemen med migrationen utan ensidigt fokuserar på att svenskar måste hjälpa till.

Ledarskribenten Sofia Nerbrand skrev exempelvis på fredagen: ”Vi borde inte bara öppna våra hjärtan och hem för dem som drabbas i vår omedelbara närhet”. Hon menade att ”Sverige har fortfarande bland de bästa förutsättningarna i världen att välkomna och hjälpa människor” (Bohuslänningen 21/4).

Svepande uttalanden om att vi bör öppna våra hjärtan och hem låter bra, men vad betyder de? Har förespråkarna själva ett antal flyktingar boendes i vardagsrummet? Uppmanar de oss medborgare att betala för hjälpen via skatten eller privat? Hur mycket? Och hur hanterar dessa öppenhetsliberaler svåra problem som fusk med ID-handlingar, höga kostnader eller att papperslösa går under jorden eller knarkar i våra allmänna rum?