Carolin Dahlman: Högerliberal feminism stärker kvinnor
Nyligen hölls konferensen Forum Jämställdhet i Jönköping. P4 intervjuade en representant för Sveriges kvinnolobby och ett centerpartistiskt kommunalråd. De båda kvinnorna talade om sådant som att kvinnoanpassa cykelvägar och ge lika mycket i kommunala bidrag till flickors och pojkars idrottsaktiviteter (5/2).
Men belysning eller fördelning av kommunala bolags sponsorpengar är bara duttande på ytan, ett sätt att visa handlingskraft och engagemang, men ingenting som förändrar mer än på marginalen.
Om vi kvinnor verkligen vill bli behandlade lika oavsett kön måste vi själva tuffa till oss. Vänstern vill lura i oss att de kan fixitrixa till balansen uppifrån, via politisk styrning, men det blir förrädiskt om det leder till passivitet och väntan på reformer uppifrån. Det är ju den dag vi kvinnor som individer törs ta ansvar och plats som förändring kan ske på allvar.
Exempelvis behöver karriärsugna kvinnor kräva att deras barns pappor tar ut en större andel vab, för om man tar ut 100 dagar under barnens uppväxt minskar chanserna att bli chef med 30 procent; sannolikt påverkas även framtida lönenivåer. Det är varken konstigt eller orättvist om den som befinner sig på jobbet och presterar får mer, så kvinnor bör se till att de gör så om de vill klättra.
Vi behöver också lära oss att chansen är högre att få högre lön och bättre positioner om man kräver mer och jobbar hårdare. En P4-granskning fann att kvinnor som slutar i politiken ofta ersätts av män. Jönköpings kommun lät en konsult granskat fullmäktigesammanträden och såg att männen tog mer plats, att fler män talade, och talade längre. För att råda bot på detta startade kommunpolitikerna ett forum som gör att kvinnor vill, kan och orkar vara med, berättade kommunalrådet.
Orka? En smartare strategi borde ha varit att uppmana fler kvinnor att tala i fullmäktige och att göra det i fler minuter. Det är ju tokigt att förvänta sig att få samma slags positioner som männen får om man sitter som en tyst mus; för inte handlar väl jämställdhet om att kvinnor ska belönas lika utan att prestera lika, det vill säga att vi ska komma undan med lägre prestationer och svagare insatser? Nej, ta plats om du vill få plats.
Vad gäller löner är det effektivare att ringa Skatteverket och kolla vad kollegorna tjänar för att använda detta i tuffa förhandlingar än att invänta politikens hjälpande hand.
Magdalena Andersson (S) invigningstalade på konferensen och klagade på att det är kvinnor som kliver in när hemtjänsten inte räcker till, samt att uttaget av föräldrapenning är ojämnt. Men även här handlar det inte bara om styrning uppifrån med pengar och regler, utan om att kvinnor måste ställa krav på sina bröder, fäder, söner eller makar. Om man tar på sig allt obetalt arbete utan att knorra lär man bli överkörd, men ojämställdhet är fel etikett på den problematiken.
För mig är det självklart att alla människor har kraft att förändra sin tillvaro, som enskilda eller i grupp. Vi kvinnor är inga hjälplösa mähän som måste invänta röda politikers reformer för att nå jämställdhet. Nej, vi kan göra väldigt mycket själva.
Men den synen gillade inte finansministern. I hennes anförande fanns inget i stil med ”ni måste höja era röster för att höras”, utan det lät mer som ”ni måste ge mig er röst för att höras”. Hon kritiserade dem som menar att kvinnor är ”enskilda individer, vuxna människor i en fri värld som har gjort sina val”. I stället ville hon tala om strukturer.
Och visst finns strukturer, normer och traditioner som påverkar vilka val vi gör i livet – MEN vi är faktiskt vuxna individer, och sällan oskyldiga, maktlösa offer. Den politiker som menar att flickor och kvinnor snällt måste vänta på att ministrar och riksdagsledamöter befriar dem kommer att göra många besvikna. Vi behöver i stället lära oss att stå upp för oss själva. Vi behöver skaffa oss attityd.
Skådespelaren Livia Millhagen intervjuades i SVT apropå att hon på scen ofta låtsas vara en manlig kollega. ”Jag försöker suga ut det bästa av vad jag tycker manliga kollegor har. Det är en slags krass, rak hållning där man inte ber om ursäkt för sig själv eller sina åsikter. För att då försöka komma undan en slags behagssjuka som vi alla kan drivas av ibland” (1/2).
Hon menade att hon då ”får ett självförtroende i att jag inte behöver hålla på och le eller ta tillbaka det jag säger med ett leende och lägga huvudet på sned.”
Detta var mycket klokt. Så länge kvinnor lägger huvudet på sned och ber om ursäkt för sig själva lär ojämställdheten kvarstå, och kvinnor bli alltmer beroende av politiken för att rätta till saker och ting. Den dag som en krass och rak hållning inte är en manlig egenskap utan något alla kan ha har vi nått jämställdhet.
Högerliberalismen uppmuntrar och utmanar individer och det leder mer effektivt till en utveckling mot sann jämställdhet.
.
.
