Inte S som styr

För det första är det uppenbart vem som bestämmer. Förra centerledaren Maud Olofsson konstaterade en gång att den som har roligast i politiken vinner. Just nu är det Jonas Sjöstedt (V). Sedan en riksdagsmajoritet bestående av kristdemokrater, moderater, sverigedemokrater och vänsterpartister i december stoppade reformeringen av Arbetsförmedlingen har V-ledaren med växande självförtroende påmint januaripartierna om att de saknar majoritet. I söndags förklarade han att V förbereder sig på extraval (Aftonbladet 11/1), och på tisdagen gjorde han klart att han är beredd att förhandla med M om mer pengar till kommunerna (SVT 14/1). Det är en oppositionsglädje som Sverige mår bra av.

För det andra är det oppositionen som äger problemformuleringen. Löfven (S) talade om att bygga “ett starkt samhälle”. Problemet är att han leder en regering vars inriktning inte motsvarar människors uppfattningar om ett “starkt samhälle”. Att endast 11 procent av väljarna gillar januaripolitiken talar sitt tydliga språk (SVT 9/1). När Ulf Kristersson (M) talade om att regeringen saknar svar på frågor som gängkriminalitet, bidragsfusk, integration och vårdköer ligger det betydligt närmare väljarnas prioriteringar än januaripartiernas 73-punktsprogram.

För det tredje har felkalkylerna bakom januariöverenskommelsen blivit tydliga. För ett år sedan talades det om hur SD och V skulle bli irrelevanta. I lugn och ro skulle regeringen kunna genomföra sitt program, tänkte de januaripositiva, och föreställde sig inte att oppositionen skulle kunna göra gemensam sak. Resultatet blev istället en svag minoritetsregering.

För det fjärde börjar det finnas en utbredd känsla av att dagens situation är ohållbar. “Det enda som kan lösa ut paralyseringen i svensk politik är ett extraval”, konstaterade M-ledaren. Ett sådant skulle kunna innebära att en regering bildades utifrån en vilja att lösa faktiska samhällsproblem, snarare än den SD-centrerade föreställningsvärld som låg till grund för januariöverenskommelsen. Men då är det också avgörande att de borgerliga partierna återupptäcker den sakpolitiska och ideologiska gemenskap som fortfarande existerar mellan C, KD, L och M. Därför var det viktigt att KD-ledaren Ebba Busch Thor i debatten uppmuntrade C och L att komma hem till borgerligheten.

Efter ett år av januari borde det inte vara så svårt.