unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Jämlikhet kan leda till fattigdom

Många oroar sig över klyftor, men att bekämpa dem med fördelningspolitik kan leda till att fler blir fattiga – för om man tar ifrån människor motivationen att arbeta passiviserar man. Det förlorar alla på.
Foto: Henrik Montgomery / TT
Detta är en ledare i Kristianstadsbladet. Kristianstadsbladets politiska hållning är liberal.
quote
Jag är övertygad om att man genom press och höga förväntningar kan locka fram folks talanger och prestationer.

Häromdagen meddelade SCB att Sverige sticker ut i statistiken om risk för fattigdom. Enligt Europeiska revisionsrätten ökar barnfattigdomen. Försäkringskassan visade att åtta procent av svenska barnhushåll hade låg inkomststandard 2019, och enligt Rädda Barnen har andelen fattiga barnfamiljer fördubblats sedan i början av 2000-talet.

Klyftorna vidgas. SVT rapporterade förra sommaren att den ekonomiska ojämlikheten ökat i 275 av landets 290 kommuner sedan 2011. Även OECD har påpekat att klyftorna har vuxit.

Dessa tendenser har fått många till vänster att rasa och kräva politisk handling.

Magdalena Andersson (S) skrev i en debattartikel 2018 att klyftor bör bekämpas med fördelningspolitik, via att höja bidrag och skatter för höga inkomster. Jonas Sjöstedt (V) sa 2019, apropå V.s program för jämlikhet, att ”Många svenskar ser hur klyftorna växer i Sverige. Vi vill visa att vi kan göra någonting åt det. Vi kan ha rättvisa skatter.”

Aftonbladets Lotta ilona Häyrynen ville nyligen utrota barnfattigdomen med bidrag, då det "bara" skulle kosta 15 miljarder.

Jonna Sima från samma ledarsida konstaterade att "stora klyftor gör samhället farligare för alla, därför ska de bekämpas." Hon lyfte förslag från tankesmedjan Tiden som hade reagerat på att "inkomstklyftorna ökar snabbare i Sverige än i något annat OECD-land". Som lösning föreslogs slopade rut- och rotavdrag, permanent värnskatt på höga inkomster, utökad skatteutjämning mellan kommuner samt nya skatter på fastigheter, arv och lyxbåtar. De som tjänar mindre eller är pensionärer skulle få skattesänkningar.

Ta från de rika och ge till de fattiga alltså. Klassisk vänsterpolitik.

Problemet är att en sådan kan leda till att läget förvärras – att fler blir fattiga och fattigare framöver. Det blir en björntjänst som ingen blir glad av.

Människors ekonomiska läge är sällan statiskt, utan kan förändras över tid, beroende på egna val eller omständigheter. Visst kan man födas in i en viss klass men i ett land som Sverige kan man faktiskt klättra (eller falla).

Om politiker höjer skatter på arbete och ökar bidrag för dem som inte jobbar motiverar man människor till passivitet i ställer för aktivitet. Om det ändå knappt går att tjäna mer via en karriär eftersom allt äts upp av skatter lockas färre till universiteten. Särskilt så om den som sliter ser hur den som sitter hemma på soffan kan håva in ens lön.

Det får negativa konsekvenser för tillväxten och samhällsekonomin, och då blir det färre kronor att hjälpa de allra svagaste med, de som av olika skäl verkligen inte kan försörja sig själva.

Det finns alltså en risk med att ta till hårda vänstermetoder. Om dessa dessutom används utifrån en felaktig verklighetsbeskrivning är det värre. För hur allvarligt är fattigdomsproblemet i Sverige egentligen; lever folk i misär? OECD framhåller att ojämlikheten här i grunden är låg. SCB menar att få svenskar lever i materiell och social fattigdom om man jämför med resten av EU.

När Dagens Nyheter för ett par år sedan granskade inkomstskillnader under de senaste decennierna fann man att klyftorna visserligen hade ökat, men att utvecklingen berodde på att de rikas inkomster hade stigit, inte att folk hade fått det sämre. DN konstaterade i stället att samtliga inkomstgrupper hade fått ökade inkomster de senaste åren.

När man jämför högre löner med lägre har klyftorna inte ökat alls under det senaste decenniet.

Men den sanningen kanske inte passar in i vänsterns narrativ.

Målet för både höger och vänster borde – i stället för att varna för klyftor och ställa jämlikhetskrav – vara att se till att fler får mer. Och då behövs något helt annat än omfördelning i nuet.

Dels måste slöseriet med skattepengar få ett slut. Det är respektlösa att politiker spenderar våra pengar på allt möjligt som inte är kärnverksamhet – som menscertifiering eller stora summor på kultur. En enormt generös migration tär på budgeten då den ger rättigheter till välfärd som finansieras av andra.

Dels måste fokus läggas på att de som är eller riskerar att bli fattiga skaffar sig högre levnadsstandard på egen hand. Enligt SCB är det arbetslösa som löper högst risk att bli fattiga, och "andelen invånare födda utanför EU som riskerar att hamna i fattigdom är en av Europas största". Självklart finns ett samband. Entreprenörskapsforum konstaterade i våras att en majoritet av de utrikes födda aldrig blir självförsörjande.

Det behöver hanteras både genom att stimulera fram nya typer av jobb, kanske via sänkta arbetsgivaravgifter eller skatteavdrag, men också via att ställa högre krav på dem som saknar jobb och lever på bidrag. Eget ansvar måste ställas i centrum. Rättigheter och skyldigheter bör balanseras.

Hur bespottade de än är måste klyftor fortsätta finnas och kanske till och med öka i syfte att motivera människor till social rörlighet och jobb. Jag är övertygad om att man genom press och höga förväntningar kan locka fram folks talanger och prestationer. Jag tror också att det både gynnar individen och samhället.

Klyftor kan vara negativa om de är för stela och ingen kan röra sig, men annars kan de stimulera.

Att däremot slött ta från dem som har tjänat mer och ge till grupper som saknar jobb för stunden är en simplistisk lösning som både indikerar att människor är hjälplösa och tyvärr kan utarma ekonomin på sikt. Vill vänstern det? Hur tror de att de svagaste vinner på en sådan framtid?