Januari går inte som planerat
Ytterkanterna i svensk politik hålls utanför inflytande. Så motiverade Centerpartiets Annie Lööf beslutet att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister, i utbyte mot att han lovade att genomdriva ett liberalt reformprogram.
Ett år senare verkar inte mycket gå enligt Lööfs plan. Ytterkanterna har varken försvagats eller förvägrats inflytande – tvärtom. Sverigedemokraterna har i flera opinionsundersökningar den senaste tiden varit största parti. Vänsterpartiet gjorde i december gemensam sak med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna för att förhindra och förändra den kommande reformeringen av Arbetsförmedlingen.
Förtroendet för Annie Lööf har nästan halverats jämfört med 2017. Detsamma gäller Stefan Löfven, som har förtroende från en fjärdedel av väljarna. Det är inte bara anmärkningsvärt lågt för en statsminister, utan också märkbart lägre än Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Och enligt en färsk Novus-undersökning är det bara en av tio väljare som tycker att regeringens politik är bra.
Januariöverenskommelsen går förstås att rättfärdiga ändå, för den som vill. Liberala reformer är inte alltid populära, men kan få positiva effekter ändå. I höstas menade Annie Lööf att Sverigedemokraterna växer för att Moderaterna och Kristdemokraterna legitimerat dem. (Expressen 26/9) Det är långt kvar till nästa val, med gott om chanser att göra politisk skillnad och vända trenden.
Men sakpolitiska segrar till trots: den som tittar krasst på svensk politik måste konstatera att det experiment som började med decemberöverenskommelsen och fortsatte med januariöverenskommelsen har misslyckats. Det har inte bara fått SD att växa sig ännu starkare, utan bidrar till att erodera tilltron till hela det politiska systemet. Förtroendet för regeringen som samhällsinstitution är 30 procent, jämfört med över 60 år 2010. (Kantar Sifo 2019) I Novus förtroendemätning är det ingen partiledare som hamnar på plus när man summerar andelen väljare som har förtroende med de som inte har det.
Det är nog heller ingen slump att januaripartiernas fem partiledare alla ligger i botten, även om marginalerna är små. Ytterkanten stärks och mitten försvagas, i motsats till ambitionerna. Det är till sist den skadliga logik som råder i januari.
