Joakim Broman: Joakim Broman: En osäker seger – marginalen är liten
I vanlig ordning gjorde partierna på valnatten sitt bästa för att presentera sina resultat – hur de än såg ut – som formidabla succéer. Det hade också i vanlig ordning bättre täckning i vissa fall än andra. Att Miljöpartiet och Liberalerna firade att de klarade riksdagsspärren – hos L liknade firandet succévalet 2002 – är kanske inte konstigt. Då var det svårare att begripa festandet hos Vänsterpartiet och Centerpartiet, som inte bara backar utan också ser ut att ha stöttat det förlorande regeringsalternativet.
Men försöken att sätta bilden av vad valresultatet betyder hänger ihop med det osäkra parlamentariska läget. Med oförutsägbara regeringsbildningar oavsett vilket underlag som samlar störst stöd är det viktigt för alla partier att framstå som starka, även när verkligheten berättar något annat.
När nästan alla valdistrikt räknats på måndagsmorgonen har högerblocket en ledning med ett mandat. Det kan förväntas utifrån historiska resultat att den ledningen utökas något i takt med att de kvarvarande rösterna räknas under början av veckan. Det färdiga valresultatet på onsdag måste inväntas, men mycket tyder på att svenska folket röstat fram ett maktskifte, där Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna tillsammans kan forma en riksdagsmajoritet och rösta fram M-ledaren Ulf Kristersson som statsminister.
”Alla borgerliga partier, inklusive C som i valrörelsen arbetat för en S-regering, backar.”
Det är, sett till valrörelsen, begripligt. Påskupploppen under våren bidrog tidigt till att förstärka bilden av att regeringen misslyckats i frågor som rör lag och ordning, en uppfattning som vänsterblocket fick dras med fram till valdagen. Inte minst har den pågående energikrisen satt strålkastarljuset på hur nedstängningarna av kärnkraft under de senaste åtta åren försämrat Sveriges motståndskraft och försatt de södra delarna av landet i en liknande sits som gasberoende länder i Europa. Socialdemokraterna försökte in i det sista neutralisera frågan, men utan att lyckas.
Med det sagt borde man fråga sig om inte högerkanten borde ha vunnit valet ännu tydligare än vad som nu tycks vara fallet. Det är i många avseenden ett underbetyg att en valrörelse som handlar om gängvåld och kärnkraft inte tydligare omsätts i en valseger än ett eller två mandats övervikt.
En förklaring finns kanske att söka i närmandet till Sverigedemokraterna. Istället för att de tre borgerliga partierna gick fram som ett gemensamt regeringsalternativ har den huvudsakliga strategin varit att försöka påvisa gemenskap med SD. Det är inte bara en ideologisk krock utan något som bidragit till att flytta mittenväljare över blockgränsen – förmodligen till S, som trots enorma politiska svagheter går framåt. Det är i sammanhanget värt att notera att alla borgerliga partier, inklusive Centerpartiet som i valrörelsen arbetat för en S-regering, backar.
Dålig strategi eller ej har högerblocket nu en svag majoritet med sig. Ett välbehövligt maktskifte väntar, men först efter en oförutsägbar och säkert stökig regeringsbildning, där ett kaxigt SD blivit näst största parti, och där behovet av att sätta bilden blir minst lika viktig som det politiska innehållet. Undra på att partierna gjorde sitt bästa för att se glada ut på valvakorna.
