Johanna Nylander: Johanna Nylander: Anhöriga måste få rymmas i vården

”Besöksförbud råder”, ”endast en förälder får följa med”, ”kom gärna ensam”, ”bara en medföljande anhörig”. Det har länge varit standardtexter på kallelser inom sjukvården i Skåne. Pandemin har gjort att anhöriga har fått stiga åt sidan, men trots att det gått över två år är det fortfarande inte helt självklart att båda föräldrarna får följa med på sitt barns besök i vården.

Anhöriga har en stor roll att spela i vårdkedjan, både för barn och vuxna. Det är anhöriga som i första hand står närmast och kan hjälpa till, forma lämpliga rutiner i det gemensamma hemmet, känner patienten som frisk, och som i de allra flesta fall är ett ovärderligt stöd vid sjukdom och olyckor. Att som anhörig vara välkommen till sjukhus och mottagningar och sitta med vid lämpliga läkarsamtal är oftast en tillgång för både patienten och den som behandlar.

För barn som behöver vård har en förälder fått närvara i de flesta situationer under hela pandemin. Men involveringen av föräldrar och möjligheten att dela på föräldraskapet har starkt minimerats när vårdavdelningarna och mottagningar begränsat besöken så att bara en vuxen fått närvara. Pappor har utestängts från förlossningar, nyblivna föräldrar har mötts i dörren på neonatalavdelningar, mammor och pappor har fått återberätta sjukdomsbesked och behandlingsplaner till föräldern som fått stanna hemma, eller väntat i ovisshet i bilen utanför under tiden.

Det måste till bättre rutiner för att säkerställa att anhöriga får rymmas i fler situationer, eller om smittoläget blir sämre. Det är också ett perspektiv som behöver tas med när avdelningar får nya lokaler, eller när nya sjukhus byggs. Familjerum, lekhörnor och anhörigrum måste få lov att ta plats. Hembesök skulle oftare kunna vara ett alternativ för vårdbesök som inte kräver särskild utrustning men fysisk närvaro.

Nu finns det tillfälle att på riktigt utvärdera de besöksförbud som genomfördes i början av pandemin, för att säkerställa att de inte återinförs utan grund. Landets regioner behöver ta lärdom av varandra och ta fram säkra krisplaner för framtiden. Anhöriga får inte viftas bort som något vården kanske kan hantera i mån av tid.

Det kan vara oerhört tungt att bära på en sjukdom själv, även för en vuxen. Att alltid behöva återberätta vad läkaren egentligen sa. Att ta emot livsomvälvande besked på egen hand, och att inte ha en axel att gråta ut mot. Att det sociala runt omkring fungerar och finns där kan underlätta tillfrisknandet och minska lidandet hos alla drabbade. Ibland är det bara den anhöriga som är klar nog att ställa rätt motfrågor, kan ge livsviktiga uppgifter om patientens sjukdomsbild, eller påminner stressad vårdpersonal om det där som de aldrig hann läsa i journalen. Det är inte rätt mot patienten att tvinga anhöriga att stanna utanför.

Johanna Nylander är fristående krönikör på ledarsidan