Johanna Nylander: Johanna Nylander: Papperskassar räddar inte världen
Hållbarhet är det stora modeordet för både politiker och företagens kommunikationsavdelningar. Ofta handlar det om hur man paketerar sitt klimatarbete och att framtidssäkra sin produktion, men det finns en risk att det som syns och bedöms är ytligheter i stället för viktiga och svåra avvägningar. Som hur man säkrar att hela produktionskedjan värnar mänskliga rättigheter, eller att man inte förstör natur och klimat.
Politiska förslag för hållbarhet handlar oftare om förpackning än innehåll. Ett aktuellt exempel är att en av alla punkter i januariavtalet är att införa en pant på mobiltelefoner. Nu har ett sådant förslag utretts, och trots att utredaren själv sågar pantsystemet och kallar det för komplicerat att genomföra och att det bara löser en del av problemet, vill ansvarig minister Per Bolund (MP) ändå gå vidare och införa en pant.
”Se till att följa mänskliga rättigheter om man gör affärer i diktaturer.”
Ett större producentansvar med till exempel inväxlingspremier och en växande marknad för andrahandsköp av mobiler är andra och mer effektiva lösningar för att öka livslängden på tekniken än statligt styrda pantsystem, något både utredaren och ansvarig bransch är överens om.
Regeringens vurm för symbolpolitik syns även i den så kallade kemikalieskatten som höjt priserna på hushållselektronik genom en särskild punktskatt vid import. Skatten på plastpåsar har gjort att handeln nästan helt gått över till mer energislukande papperskassar, och de föreslagna punktskatterna på takeawayförpackningar, kläder och skor verkar i bästa fall ha tveksam miljönytta men slår mot branscher med knappa marginaler.
Snabba symboliska fixar riskerar lägga ett orimligt stort ansvar på konsumenter, samtidigt som det tar fokus från mycket av det hållbarhetsarbete som är viktigt på riktigt. Någonting blir snett när bra hållbarhet likställs med att sluta flyga, när just flygresor för att kontrollera produktionen i vissa fall kan vara avgörande för att säkerställa att ens produkter inte görs av slavarbetare.
Se till att följa mänskliga rättigheter om man gör affärer i diktaturer och dumpa inte skräp eller farligt avfall i korrupta länder som inte kan ta hand om det. Där har politiken också en betydligt viktigare uppgift att lösa och större möjligheter att påverka regelverken i andra länder genom internationella avtal än vad enskilda bolag har.
På ofria marknader som i Kina och Ryssland räcker det inte med att jämföra pris och kvalitet. Ska man verka där och vara säker på att mänskliga rättigheter följs måste man kontrollera sina egna varor och produktionskedjor. Där kan rätt hållbarhetsarbete rädda liv.
Politiken borde inte ägna sig åt lösa symbolhandlingar som skapar nya handelshinder. Nej, det finns fortfarande mycket kvar att göra för att säkerställa demokratiska förutsättningar och stå upp för att den fria marknaden ska fungera.
Johanna Nylander är fristående kolumnist
