Inte genom att politiker tycker att den är särskilt bra eller fin att försvara, utan genom att den har blivit det där stora prestigeprojektet som profilerade manliga politiker vill reformera och göra till sin egen. Göran Persson ansvarade för skolan innan han blev statsminister. Jan Björklund gjorde skolfrågan till Folkpartiets hjärtefråga och ville styra bort undervisningen från ”flummet” och nu driver Gustav Fridolin ytterligare reformer för att förändra styrningen av skolan.

Oavsett om man vill utrota katederundervisningen, flumskolan eller vinster i friskolorna verkar tyvärr politiker i alla partier veta precis hur skolan egentligen borde skötas för att funka som den ska. Snabba lösningar blir till röstfiskande förslag, och problemen är alltid någon annans fel. Skolresultaten sjunker, kunskapsnivåerna sänks och högskolorna behöver undervisa på gymnasienivå för att täcka luckorna. Samtidigt får lärarutbildningen kritik för låga antagningssiffror och bristande kompetens hos färdiga pedagoger. Lärare som arbetat länge måste byta skola för att ha en chans att höja sin lön, och kravet på lärarlegitimation gör att ämneskunniga undervisare riskerar att konkurreras ut av mindre erfarna personer med rätt examen.

Allt det här behöver inte vara problematiskt i sig. Att ha höga kunskapskrav på lärare är en bra sak. Men den politiska detaljstyrningen av skolan är förödande för alla som kommer i kontakt med utbildning.

Den här ”politiker vet bäst”-uppfattningen skadar många skolbarns möjligheter till en vettig framtida utbildning, och har gjort både föräldrar, elever och lärare maktlösa. Vad som verkligen skulle behövas är att politiker överlät lite fler av besluten till dem som berörs av den. Sätt upp nationella kunskapsmål, och låt rektorer, lärare, föräldrar och elever se till att de uppfylls.

Skolan och dess finansiering borde vara knuten strikt till hur skolorna lyckas med en bra undervisning för sina elever. Det funkar inte när kommunpolitiker blundar för problemen i sina egna kommunalt styrda skolor, eller när fristående skolor bryr sig mer om de ekonomiska resultaten än kunskapsnivåer. Föräldrar, elever, lärare och rektorer måste alla kunna ställa krav, dåliga skolor måste kunna läggas ner, och det måste finnas ansvarsutkrävande i alla delar av kedjan. Lägg till kontakter med näringslivet så att det blir en relevans i vad som faktiskt lärs ut.

Den utskällda flumskolan var fantastisk på att lära ut kreativitet, och katederundervisning med pekpinnar premierar nödvändiga faktakunskaper. Det finns inte ett universellt sätt att styra skolan, och därför borde politiker lämna sig utanför det i så stor utsträckning som möjligt. Skolorna behöver mindre prestige och mer makt att bestämma själva.