Den årliga politikerveckan i Almedalen är nu slut. Många politiker, organisationer, partier, företag och engagerade människor samlades i Visby för att försöka påverka samhällsdebatten. Under veckan fanns det 3464 officiella programpunkter, och långt fler slutna sammankomster, mingel och möten. De allra flesta som besökte veckan hade en ambition att göra samhället och världen lite bättre och ville påverka i den riktning man själv gillade.

Trots alla världsförbättrande ambitioner var det ytterst få tillfällen som gav utrymme åt ett internationellt perspektiv och insikten att världen är lite större än Sverige.

Bland alla tusentals programpunkter hölls 49 stycken helt på engelska och ytterligare 48 hölls delvis på engelska eller kombinerade engelska och svenska.

Almedalsveckan handlar visserligen mest om svensk politik, så det är kanske inte så konstigt att de allra flesta seminarier sker på svenska. Men det gör också att alla samtal som förs blir inskränkta till en nationell bubbla utan vare sig utblick eller inblick. VD:n på en av de stora PR-byråerna sa under veckan att Almedalen var årets viktigaste politiska händelse. Och det är det kanske för några, men då glömmer man bort resten av världen.

Trots att svenskar lätt tar till sig vad som händer på resten av jordklotet och generellt är duktiga på att både tala och förstå engelska verkar det vara svårt att använda sig av språket i politiska sammanhang. Visst pratades det om det ryska hotet, om den grekiska krisen, om EU och om det nordiska samarbetet, men det fanns få internationella experter med perspektiv på inrikesfrågor som vården, skolan, kulturen eller tekniken. Synd, inte minst eftersom det innebär att man missar inspel, lösningar och visioner som inte råkar vara svenska, och det är rätt lönlöst för internationella gäster att besöka veckan och lära sig något.

Globaliseringen har gjort att avstånden mellan människor och länder har krympt, och det finns en fantastisk möjlighet att utbyta erfarenheter mellan varandra och att slippa uppfinna hjulet på nytt. Ett så stort event som Almedalen borde vara ett ypperligt tillfälle för människor att mötas, även från andra länder än Sverige, men av någon anledning är det få som verkar ha ett tillräckligt stort sådant intresse för att gå på engelskspråkiga seminarier.

Almedalsveckan är en politisk bubbla. Stundtals intressant och stundtals självförhärligande, men det är också en vecka där politiker, lobbyister och samhällsintresserade träffas och utbyter idéer. Därför är det extra märkligt att det är så svårt att ta in idéer utifrån andra platser i världen, och att så få lyfter blicken över ringmuren och ser att internationella perspektiv är mer än några debatter om bistånd och utrikespolitik.