Kapitalism för klimatet
”Världen brinner och ingen gör någonting”, påstod Thunberg med sin sedvanliga ilska när hon talade på Världsekonomiskt forum i Davos på tisdagen. Hon attackerade både till höger och vänster. Alla ideologier och ekonomiska strukturer fick underkänt. Samtliga bortsåg från fakta och var oförmögna att agera. ”Hur ska ni förklara för era barn att ni aldrig ens försökte?”
Men menade den unga klimataktivisten verkligen att ingen i generationerna över hennes någonstans någonsin har försökt? Anklagelsen var grundlös och överdriven. Det tar måhända aningen längre tid att utbilda sig till ingenjör och forska fram elflygplan än att demonstrera i ett par timmar, men det betyder inte att inget alls görs.
Dessutom försvårar faktiskt Thunbergs vänsterinställning utvecklingen framåt. Forskningen har exempelvis kommit på sätt att dämpa och till och med eliminera koldioxidutsläppen, men problemet är att det ofta är dyrt att utveckla i större skala. Många länder är också för fattiga för att använda sig av lösningar som redan finns. Med stöd av fler dollar, kronor och rupies kan utsläppen alltså minskas och planeten räddas.
När Thunberg på FN:s klimatmöte i höstas klagade: ”Allt ni kan prata om är pengar och sagor om oändlig ekonomisk tillväxt – hur vågar ni?” uppmanade hon alltså politikerna att gå i en riktning som är negativ för miljön och klimatet.
Noll- eller minustillväxt leder till status quo men med mer ekonomisk tillväxt får världen råd att investera i gröna flygplan, produktionsanläggningar för biobränsle eller smartare sophanteringssystem. Det är makalöst mycket som händer i forskningen och ger oss skäl till att vara optimister snarare än pessimister. Kruxet är bara pengarna.
Exempelvis kan en del av plasten i haven samlas upp av en 600 meter lång bom som har tagits fram av en ung forskare, men vem har råd att tillverka den i större skala? Dessutom är det stora problemet med plast ändå bristande förbränning av sopor i några få länder, och att uppdatera anläggningar kostar stora summor.
På Island testas en slags koldioxiddammsugare som suger upp koldioxid från atmosfären och omvandlar den till sten i berggrunden. I SNS konjunkturrådsrapport som kom häromveckan, konstaterades att utsläppen från de 27 industriella anläggningar som står för nästan hälften av Sveriges koldioxidutsläpp skulle kunna elimineras via sådan CCS-teknik. Men tyvärr är den dyr och det skulle behöva statliga stöd på 23 miljarder för att börja använda den.
Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) har bland annat aviserat en skatt på fossila flygbränslen som sannolikt kan ersätta den ineffektiva flygskatten och i stället premiera gröna val, men den stora stötestenen för att flyget ska bli klimatsmart är att det är dyrt att producera biobränsle. Produktionsanläggningarna är få och branschen vädjar till politikerna om att hjälpa till med 5 miljarder i investeringsstöd.
Om staten hushåller väl och fokuserar på tillväxt, det vill säga om strävsamma företagare ges incitament till att växa och skapa jobb, kan det finnas mer pengar till allt detta – inte bara här i Sverige utan även via bistånd.
Ja, nog gör vuxna insatser, vad Thunberg än påstår. I sitt tal i Davos bad hon företag, banker, institutioner och regeringar att stoppa investeringar i utvinning av fossila bränslen eller subventioner av sådana.
Men detta är redan på gång. I juli meddelade Europeiska Investeringsbanken, EIB, att man från 2020 slutar investera i fossila energiprojekt och satsar mer på miljövänlig teknik. Och i dagarna gav världens största kapitalförvaltare Blackrock besked om att man ska prioritera hållbarhet i sina investeringar. När den typen av pengar är i rullning kan det hända saker.
Greta Thunberg har öppnat mångas ögon med sin opinionsbildning och det ska hon ha en eloge för, men hennes hotfulla ton mot de generationer som har skapat ett samhälle där hon själv kan leva i frihet och välstånd skaver. ”Om ni väljer att svika oss så säger jag till er: vi kommer aldrig att förlåta er”, sa hon på FN:s klimatmöte i september.
Det skulle vara lätt att förstå ilskan om den gällde politikernas symboliska reformer som plastpåseskatt eller laddstolpar som knappt används. Men näringslivets långsiktigt hållbara förslag, finansvärldens ekonomiska muskler och forskarnas påhittighet finns där. Det enda de behöver för att lugna klimatpaniken är resurser – det vill säga mer pengar och ekonomisk tillväxt.
Med stöd av fler dollar, kronor och rupies kan utsläppen minskas. ”Kapitalism för klimatet” är en fin slogan som borde stå på Thunbergs plakat.
.
.
Välkommen att kommentera
Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.