Karin Rebas: Är öppna gränser en utopi?

Ledare Artikeln publicerades
Foto:KBV 001 Poseidon / KUSTBEVAKNINGEN

Det är lätt att prata om vackra principer

I september stod statsminister Stefan Löfven på Medborgarplatsen i Stockholm och välkomnade världens flyktingar till Sverige. I veckan presenterades ett åtgärdspaket som regeringen hoppas ska leda till en dramatisk minskning av antalet asylsökande.

Nu frågar sig kritiker: hur kan S och MP byta politik? Vilka kappvändare!

Men egentligen borde inte flipp-floppandet förvåna. Själva asylsystemet är ju institutionaliserat hyckleri.

    Världens rika demokratier har i decennier skamlöst fört ut två motstridiga budskap. Å ena sidan: självklart värnar vi asylrätten!

    Å andra sidan: Hoppsan, gränsen är stängd, det är visst taggtråd och patrullbåtar i vägen. Visum, säger du? Tyvärr inte, då skulle du ju kunna få för dig att stanna. Men om du tar dig över Medelhavet, så har du en chans. Lycka till!

    Vi medborgare kommer inte heller undan. Om en majoritet av oss verkligen hade velat dela med oss av vårt välstånd hade vi kunnat rösta in andra makthavare. Sverige hade kunnat skicka flygplan och bussar för att möta upp flyktingarna från världens värsta oroshärdar och erbjuda dem en säker passage. Tiotusentals syrier, kongoleser och afghaner hade kunnat få en ny framtid i Sverige – utan att passera Medelhavet i gummibåt.

    Men ingen demokrati har någonsin fört en sådan politik. Inte heller Sverige. I praktiken har den förda politiken alltid baserats på en blandning mellan vackra principer och vad sittande regering ansett vara moraliskt nödvändigt och praktiskt möjligt.

    Det är inte vidare förvånande att stater i allmänhet, även rika demokratier, sätter sina egna invånare främst. Det problematiska är att de vägrar att erkänna det. Och att glappet mellan teori och praktik bidrar till att människor dör.

    Frågan är: är detta verkligen det bästa, mest humana systemet att hantera världens flyktingströmmar?

    Migrationsforskaren Joakim Ruist vid Göteborgs universitet hör till dem som vågar tänka utanför ramarna. I Svenska Dagbladet den 8 september argumenterade han för att EU borde riva upp FN:s flyktingkonvention och istället välja ut de mest behövande, så många som unionen vill ta emot.

    Ruist utvecklar argumentationen på sin blogg. Om EU:s rikaste länder hade gjort som Sverige hade flyktingströmmarna inte varit ett problem, anser han. Men med tanke på att det bara är Sverige och Tyskland som försökt leva upp till flyktingkonventionen är asylrätten i EU redan ”död sedan länge”.

    Om EU skulle erkänna detta, riva upp konventionen och få kontroll över gränsen finns istället möjligheter till ett ordnat flyktingmottagande – i stil med USA:s.

    Det kanske skulle fungera uselt. Men Ruists förslag är värt en debatt. Regeringens förhoppningar om att övriga EU ska följa Sveriges exempel har inte lett någon vart. Öppna gränser är i dagsläget en utopi. Men kanske går det att byta det nuvarande hyckleriet mot ett system som innebär att fler kan få söka asyl, och det utan att riskera livet.

    Fakta

    Karin Rebas

    är generalsekreterare för Ohlininstitutet.

    Visa mer...