Kristersson kan prövas snart
När Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson träffas för politiska samtal om vilka punkter man har gemensamt och kan utmana regeringen i, är det i grunden inget märkligt. Det är oppositionens roll att försöka driva igenom sin politik, precis som det är regeringens att söka stöd för sin. De opinionsbildare som efter Kristerssons möte med Åkesson talar om von Papen och medlöpare är medvetet eller omedvetet en del i en allvarlig polarisering som förgiftar det svenska politiska samtalet, men det ger förstås applåder i de egna rummen.
Det har varit ett allvarligt misstag att under så lång tid ha gett Sverigedemokraterna denna unika position, där politisk teater spelats och strålkastarljuset hela tiden har hamnat på narren. Narren har kunnat pekat tillbaka på den hycklande skaran på scen och fått stora delar av publiken med sig: ”Se vilka harar!”
Vad som är riktigt allvarligt är att Ulf Kristersson efter att ha blivit bortspelad av sina egna från statsministerposten har hamnat i en skadad oppositionsroll. Det är inte som en självklar storebror moderatledaren möter Jimmie Åkesson. Det är inte opinionsmätningar mellan val som räknas, men i människors medvetande börjar Sverigedemokraterna bli regeringsoppositionen nummer ett. Initiativet från SD till misstroendeomröstningen mot justitieminister Morgan Johansson, som M och KD i voteringen anslöt sig till, underströk detta.
Även om Kristersson inte vill tala om ett nytt oppositionsblock så gör omvärlden det. Dels vill Sverigedemokraterna ha det så, dels vill Socialdemokraterna och de opinionsbildare som drev på för att splittra Alliansen och släppa fram Stefan Löfven ha det så.
Tyvärr är risken stor att Ulf Kristersson hamnar där, att han i sin demokratiskt viktiga roll som utmanare om regeringsmakten måste formalisera någon typ av samarbete med SD och att han då inte längre har några faktiska förhandlingsalternativ. Det är en helt annan sits än att som ledare för en större allians kunna peka på att alla partier i Sveriges riksdag är möjliga samarbetspartner och att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har samma ansvar för att ingå kompromisser. Om Vänsterpartiet får igenom sitt misstroendevotum mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark, med stöd av M,KD och SD, kan denna nya situation komma att prövas snabbare än någon anat. Nyval i närtid är inte helt uteslutet.
Det kommer att bli minst lika svårt att upprätta en självständig politisk liberalkonservativ stark mitten i svensk politik, en som står på stabil ideologisk grund och som inte räds makten. Men långsiktigt är det en sådan Sverige behöver. Då måste Ulf Kristersson på förhand tänka över hur svagt hans eget parti och närmast allierade kan vara i förhållande till SD för att han ska undvika att hamna i Stefan Löfvens sadel, en där andra håller i tömmarna. Det är inte säkert att han har till september 2022 att fundera på det.
