Laga det läckande Sverige
I en märklig prioritering har svensk politisk debatt kommit att handla om att rädda demokratin. Svensk demokrati lider inte av något överhängande hot. Om ett sådant hot föreligger kommer det inte främst från den egna befolkningen, väljarna, utan från andra aktörer som vill landet illa.
Om landets styrande ändå får ett parlament som de inte anser sig kunna behärska har det rimligen en grund i hur väl de själva har analyserat landets tillstånd och hur de har mött medborgarnas krav. Den självgranskande analysen ser vi tyvärr väldigt lite av. Makthavarna borde på djupet inse att huvuduppdraget är att upprätthålla de grundläggande strukturerna – utbildningen, försvaret, näringslivet, transportnätet, elförsörjningen, rättsväsendet, sjukvården. Uppstår brister kommer väljarna att tala om det. Att förklara sig själv som varande demokratins främsta garant hjälper då föga.
Det blir allt mer uppenbart att Sverige lider av redan uppkomna eller hotande brister. Konsultföretaget WSP har i en färsk rapport ställt frågor till ett antal branschorganisationer inom bland annat bygg, handel och transport. Mest oro finns över elförsörjningen. Att elförsörjningen är ett problem i Sverige är en direkt följd av politiska beslut utan konsekvenstänkande. Men även andra basala byggstenar för samhället som vatten och avlopp, vägar, bredband, och tillgång på arbetskraft anges av branschorganisationerna som bekymmer.
”Vi beskriver ofta Sverige som ett väl fungerande land, men den här rapporten visar att det inte alls är sant. Vi står inför stora utmaningar som vi borde tagit tag i för länge sedan och vi skjuter berg av investeringar framför oss” säger WSP vd Håkan Danielsson till Svenskt Näringslivs nyhetstjänst Fplus.
WSP har ett intresse av att det offentliga investerar i stora projekt, då bolaget lever på dessa. Men det hindrar inte att det intresset sammanfaller med medborgarnas intresse av ett fungerande Sverige. Noteringen om behovet av underhåll och nyinvesteringar gäller mycket av den grundläggande strukturen i samhället.
Två meddelande kan här förmedlas till de två storheter i svensk politik som kan sägas representera en bred svensk politisk mitt:
Borgerligheten har en uppgift i att ta de sociala skillnaderna på allvar, att se till att de med sämst förutsättningar i landet har möjligheter att nå dit de vill. Det finns strukturer som gör det svårare för vissa individer än andra.
Socialdemokratin har en uppgift i att förmedla att det i Sverige ges möjligheter som i få andra länder att nå dit man vill. Det finns inte strukturer som omöjliggör för individen.
När de två meddelandena är förmedlade återstår så bygget av Sverige. Här finns inte tid och plats för mer yta. Det är inte myndigheter med vackra namn som behövs, det är inte Institutet för mänskliga rättigheter eller Jämställdhetsmyndigheten som ger medborgarna möjligheter. De myndigheterna är snarare symboler för en stat som ägnar sig åt smink, som bidrar till vad danske antropologen Dennis Nörmark kallar ”pseudoarbete”. Som Nörmark sagt i en intervju med tidningen Politiken: ”Obegripligt många människor med långa, fina utbildningar sitter varenda dag och gör något som är totalt meningslöst för dem själva, deras verksamhet och samhället. Deras arbete är så fluffy att de inte ens för sina egna familjer kan förklara vad de får tiden att gå med.” (Källa Carsten Jensen, Mot stjärnorna, Albert Bonniers förlag)
Vi behöver en regering som kan förklara både för sina familjer och för väljarna hur och med vad de får tiden att gå.
Fler myndigheter behövs inte. Möjligen då en: Institutet för utförande. Den kräver en anställd med placering på regeringskansliet, som varje morgon går ut och spänner ögonen i ministrarna: ”Jag ser er. De där ute ser er. Sköt ert jobb. Annars åker ni ut.”
