Låt inte corona döda Norden
De olika förhållningssätten till coronan och de varierande utfallen av smittan sätter fortsatt stora spår i förhållandet mellan de nordiska länderna. In- och utresereglerna är den mest påtagliga konsekvensen. För näringslivet och arbetsmarknaden i gränsregioner är effekterna påtagliga, men det skapar också onödiga klyftor mellan invånare och politiker i de olika länderna. Emellanåt framträder bilden av en landskamp där det gäller att tydligt markera mot motståndaren.
Det kan möjligen vara okej under en kortare period. Men det viktiga är att denna kris inte blir ännu ett led i ett långsiktigt sämre klimat mellan de nordiska länderna. Vi behöver inte fler skikt ovanpå motsättningarna som kulminerade med migrationsfrågan i samband med flyktingkrisen 2015.
Förhoppningsvis kan kriserna komma att leda till upptäckten att vi i Norden fortfarande har mer som är gemensamt än som skiljer oss åt. Visst finns skillnader i affärskultur, debattklimat och politik – men om man ser dem i ett större perspektiv står de nordiska länderna närmre varandra än några andra länder i världen. Att inte vårda den samhörigheten är ett kostsamt politiskt misstag.
När EU håller på att förändras till en federal union med gemensam upplåning, skatter, sociala åtaganden och subventioner för att bevara ålderdomlig näringslivsstruktur – vilket också är allt mer hotande även för dieselmotorn Tyskland – blir det än viktigare för Norden att ta större plats. Norden måste hänga med i världstoppen i förfining av industri, utveckling av modern teknik och inom avgörande forskningsområden. Tillsammans är Norden en tillräckligt stor enhet för att ha ledande universitet och företag inom ett antal viktiga sektorer. Var för sig är länderna i minsta laget och för enkelspåriga i sin ekonomiska utveckling.
De tre medlemsländerna i EU – Danmark, Sverige och Finland – kan också fortsatt bilda gemensam front för att unionen inte ska styra allt för långt bort från marknadsekonomins bana. Säkerhetsmässigt och militärt är ett samarbete i Norden av högre vikt än på flera decennier.
Att tala om väl om Norden och ha ett nordiskt projekt högt på den politiska dagordningen har inte varit någon lättköpt politiskt seger. Om ens någon har prövat. Men tiderna förändras. Kanske är det så att det blir allt mer uppenbart för många medborgare i Norden att flera av de grundläggande värderingar om en sekulär stat, religion som privatfråga, yttrandefrihet, marknadsekonomi i kombination med skattefinansierad välfärdssektor (som traditionell politisk konfliktlinje), jämställdhet, individuell frihet och personligt ansvarstagande är sådana som är värda att skydda. Och att det görs bäst tillsammans.
