Låt inte rättssamhället krascha
I veckan avslöjade Ekot att det pågår handel med falska asylberättelser, det vill säga att människor kan köpa sig en bakgrund som gör det lättare för dem att få asyl (12/12).
Människor ljuger oss alltså rätt upp i ansiktet, och alla tillitsfulla, godhjärtade som vill hjälpa får se sig grundlurade. Men detta vidriga brott utreds inte. Patrik Engström som är chef för nationella gränspolissektionen tycker till och med att det vore en dålig prioritering att utreda, då straffvärdet är för lågt samtidigt som det skulle kräva stora resurser (Ekot 13/12).
Det är svårt att ta in att de lagar som stiftas i den demokratiska ordning vi älskar blir verkningslösa i brist på uppföljning. Det betyder ju att de inte är mer än en slags pipande kastrerade papperstigrar. Vem blir rädd av såna? Vem blir trygg?
Men det inte polisens fel, utan politikernas. Det saknas pengar och personal, och det är naturligt att de få poliserna inte räcker till – de kan ju inte klona sig och göra tre saker samtidigt.
”Även om vi skulle önska att vi kunde utreda också de här brotten så går det inte att prioritera det”, menade Engström, och han är inte ensam om den verkligheten. Utredningar gällande våldtäkter och andra sexbrott läggs på hög när polisen prioriterar mord och mordförsök. ”Det är två onda ting som vi måste välja mellan”, sa Torgny Söderberg på Stockholmspolisen (SVT 12/9). På enheten för grova brott vid polismyndigheten i Stockholm syd blir ärenden ofta liggande ett tag, erkände Annika Teckner, tillförordnad chef, för DN. ”Det handlar hela tiden om prioriteringar. Om du gör en anmälan i dag kan vi inte påbörja utredningen dag ett, utan det kan bli liggande i några veckor” (DN 1/11).
Ja, de där tv-deckarna i vilka ett team rycker ut och jobbar dag och natt känns som ouppnåeliga vackra sagor.
Resultatet blir bland annat att kvinnor inte polisanmäler sexuella kränkningar, eftersom de tror att det ”är ingen idé”. Enligt en undersökning från Aftonbladet anmäler bara fem procent av de utsatta och enligt statistik som SVT tagit del av ledde bara elva procent våldtäktsanmälningarna 2016 till åtal (12/9).
Det är nog inte så märkligt om folk drar sig för att berätta. Den kvinna som anmälde ett gäng män för att ha våldtagit henne i en portuppgång i Fittja i somras undrar nog om det var värt besväret. Enligt läkaren var hennes skador ”utöver det ordinarie”, men ändå dröjde det nästan 1,5 år innan männen greps. Enligt åklagaren ”hade man från polisens sida haft mycket annat att göra och har inte haft resurserna att arbeta med ärendet fullt ut” (Metro 12/9).
Häromdagen släpptes de tre åtalade på fri fot i väntan på dom. ”Av det kan man i varje fall dra slutsatsen att de inte kommer att dömas för den rubricerade gärningen. Men de kan fortfarande dömas för någon lindrigare gärning, det är inte uteslutet”, kommenterade Anders Hirsch, vice chefsåklagare (Expressen 8/12).
Man får svårt att andas, det stockar sig i halsen.
För inte länge sedan hördes en polis berätta att ett fall där en treåring våldtagits blivit liggande för att man inte hann med (Studio Ett 11/9). Alltför ofta ser vi rubriker om att människor döms till pinsamt låga straff för våldtäkt.
Detta betraktar unga flickor. Detta ser de som har döttrar. Detta läser de som inte har några problem med att ta för sig av kvinnokroppar utan att be om lov.
Vad får det för konsekvenser för vår tilltro till lagen, polisen, politiken, rätt och fel? Sannolikt inga bra sådana.
Det måste genast till mer pengar, och de måste tas från andra platser i budgetarna. Politikerna kan domdera om högre straff, ordning och reda och säga usch och fy med eld i tonen, men om det inte finns resurser att sätta dit dem som begår brott blir det bara fina pressklipp att visa upp – inte mer. Flera partier har aviserat nya monetära tillskott, men än läggs betydande summor på sådant som skulle kunna anstå.
Dessutom behöver processer snabbas på. I onsdags tillsatte regeringen en utredning som ska se över reglerna så att 18–20-åringar ska kunna dömas till samma straff som andra vuxna. Det är välkommet, men den ska redovisa sina tankar först om ett år.
Många andra skärpningar har gjorts på sistone, så visst är det många som vaknar, men de är fortfarande sömndruckna och nu gäller det att man vågar fortsätta satsa. Viktig tid läggs ännu på småfrågor som att stötta livsmedelsexport, kriminalisera brott utomlands eller lära lärare sexualkunskap. Prioritera rätt nu och låt oss hellre se en liten, vass stat än en slö och oformlig koloss.
Rättsväsendet är grunden för vår trygghet, det formar ett samhälle där vi kan ägna energi åt det vi älskar att göra i stället för att behöva se oss över axeln eller hålla hårt i handväskan. Så vill vi leva.
