Annons

Lena Einhorn: Lena Einhorn: Även forskare tänker mest med magen

Vi inbillar oss att vi är rationella varelser. Men de flesta av våra beslut är känslomässiga. Därför är det så svårt att rucka på den svenska pandemihanteringen, trots dess uppenbara brister.
Lena Einhorn
Ledare – gästkrönika • Publicerad 9 mars 2021
Detta är en personligt skriven text i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Trolleritrick. Människor tror mestadels på det de har behov av att tro på.
Trolleritrick. Människor tror mestadels på det de har behov av att tro på.Foto: Lena Ehring

”Det är jobbigt att läsa era artiklar.”

Min kompis satt i soffan bredvid mig. Hon såg lite illustrativt plågad ut.

Annons

”Hur menar du?” undrade jag. ”Tycker du att vi har fel?”

”Jag vet inte om ni har fel eller rätt. Men det är jobbigt.”

”Vare sig vi har fel eller rätt?”

Nu spände hon ögonen i mig. ”Men fattar du inte!” utbrast hon. ”Man måste ju ha någon att lita på! Ni rycker bort mattan under ens fötter!”

”Hon talade om covid, om våra debattartiklar, de 22 eller 25 eller 29 forskarna, Vetenskapsforum Covid-19.”

Hon talade om covid, om våra debattartiklar, de 22 eller 25 eller 29 forskarna, Vetenskapsforum Covid-19. Vi hade skrivit kritiska artiklar om den svenska strategin sedan början av pandemin.

Jag var tyst ett ögonblick. Jag smälte vad hon sa. Hennes ord hade gett mig en association.

Jag befann mig i Moskva, det var våren 1991, den första tiden efter perestrojka. Jag var där för att göra en dokumentärfilm om ett aidsutbrott, och var en kväll hembjuden till några vänner till vår ryska fotograf. Det var en intressant afton, på många sätt. Jag minns att någon var konstnär och ville sälja sin konst till oss. Någon annan var gitarrbyggare, och ville sälja gitarrer till oss. Allt var förstås förbjudet, Ryssland var ändå fortfarande ett kommunistiskt land.

”Vi avskyr Gorbatjov!” sa någon i sällskapet.

Jag tittade på henne, förvånat. ”Varför avskyr ni Gorbatjov? Han har ju gett er större frihet.”

”Alla ryssar avskyr Gorbatjov”, sa någon annan.

Annons

”Men varför?” undrade jag.

Det var tyst en kort stund, som om de var tvungna att tänka efter varför, eller kanske bara hitta ett sätt att förklara.

”Därför att han ruckade hela vår världsbild”, sa till slut den första kvinnan. ”Vi var trygga med det vi hade. Och nu har han fått oss att känna att det var skit. Allt vi trodde var bra var skit.”

”Menade hon alltså att det var bättre att vara trygg med skit … bara man inte visste att det var skit …?”

Jag stirrade på henne. Menade hon alltså att det var bättre att vara trygg med skit … bara man inte visste att det var skit …?

Det var det uppenbarligen. Är det kanske så för oss alla?

Jag såg en gång en dokumentär om en trollkarl. En sådan där skicklig magiker som kunde lura vem som helst. Han fick faktiskt frågan i filmen, hur det kom sig att han var så skicklig på att förleda människor.

”Ja, visst är det intressant”, svarade han. ”Mina tricks är ganska lätta att genomskåda. Men människor går på dom ändå.”

”Människor föreställer sig att de tror på det de väljer att tro på. Men så är det inte.”

Och hur kom då det sig? Jag skrev upp trollkonstnärens svar. Så här löd det:

”Människor föreställer sig att de tror på det de väljer att tro på. Men så är det inte. Vi tror mestadels på det vi har behov av att tro på.”

Jag visste att han hade rätt. Vi inbillar oss att vi är rationella varelser. Men de flesta av våra beslut är känslomässiga. Vi köper till och med hus med magen, det är därför mäklarna tjänar så mycket pengar. Även forskare tänker nog mest med magen och hjärtat, inklusive forskare med skyhög IQ.

Annons

Filosofen Thomas Kuhn skrev på 1960-talet en bok han kallade ”The Structure of Scientific Revolutions”. Han kunde påvisa att den vetenskapliga forskningen inte framskrider stegvis, som man skulle kunna tro, utan snarare som plötsliga revolutioner. Det skapas vetenskapliga paradigm, och det krävs väldigt mycket för att rucka på dessa. När det till slut sker så sker det genom omvälvande paradigmskiften. Bevisen på att det gamla paradigmet inte stämmer blir så överväldigande att det inte längre går att stå emot.

Ja, även forskare ”tror mestadels på det de har behov av att tro på”. Vad kan man då begära av lekmän som ska lyssna på forskarna, och fatta sina egna beslut …

Lena Einhorn är författare, regissör, läkare och disputerad virolog.

Lena Einhorn.
Lena Einhorn.Foto: JESSICA GOW / TT

Annons
Annons
Annons
Annons