M kan utmana S - kanske

Trots att det efter valet existerade en överväldigande riksdagsmajoritet för att byta ut den rödgröna regeringen förmådde Moderaterna inte omvandla detta parlamentariska flertal till ett regeringsunderlag. Istället föll den moderata maktstrategin, att hålla samman Alliansen, sönder.

Detta har förstärkt den moderata identitetskris som varit tydlig i flera år. Moderaterna har trängts mellan å ena sidan Centerpartiet som tagit liberala M-väljare i Stockholmsregionen, å andra sidan Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som båda blivit alternativ för konservativt sinnade väljare. Många debattörer har därför talat om att Moderaternas storhetstid skulle vara över. Det är emellertid en analys som bortser från en viktig aspekt:

Det kommer även fortsättningsvis att finnas behov av ett brett borgerligt parti som kan utmana Socialdemokraterna om regeringsmakten och statsministerposten. Det är svårt att se något av de andra liberala eller konservativa partierna, som snarare försöker karva ut egna små nischer i ett fragmenterat politiskt landskap, fylla den rollen.

För Moderaterna handlar utmaningen därför om att värna trovärdigheten som regeringsbärande parti och inte falla för frestelsen att kopiera det av politikens nischpartier som för tillfället råkar vara framgångsrikt. Ett borgerligt statsministerparti får inte reducera sig till ett “SD light”.

Arbetet med ett nytt idéprogram och den expertkommission som tillsattes i våras för att ta fram förslag på integrationsområdet är viktiga, om än långsiktiga steg, för att bygga denna trovärdighet. I arbetet med integrationsfrågorna finns också en tydlig likhet med hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg genom ett grundligt sakpolitiskt arbete byggde upp förtroendet för Moderaternas ekonomiska politik och bäddade för åtta år i regeringsställning.

Att bygga sakpolitisk trovärdighet i frågorna om migration och integration är avgörande för M – det är frågor som är viktiga för väljarna och som givet integrationsutmaningarnas omfattning lär fortsätta att ha stor betydelse.

Samtidigt måste M slå vakt om den position i den ekonomiska politiken som partiet skaffade sig under Reinfeldtåren. Även i tider då debatten kretsar kring integration och trygghet kommer det vid dagens slut att behöva göras en statsbudget som håller skatterna låga.

Men M behöver också en realistisk idé om hur den egna politiken ska kunna förverkligas i en tid där de fyra partier som brukade utgöra Alliansen inte längre kan räkna med att på egen hand få majoritet. Sannolikt behöver M, som Fredrik Reinfeldts tidigare statssekreterare Mikael Sandström konstaterade i tidskriften Fokus i våras (14/3) börja agera som S alltid gjort: att inte stänga några dörrar och alltid vara beredda att ta regeringsansvar utifrån rådande parlamentariska förutsättningar.

Så länge Moderaterna saknar ett fullgott svar på frågan om hur M-ledaren ska bli statsminister riskerar vi att stå inför ännu ett långt socialdemokratiskt maktinnehav.