Malin Lernfelt: Malin Lernfelt: ADHD kan inte vara skolans svar
På 10 år har antalet barn som får en neuropsykiatrisk diagnos ökat med över 300 procent. Samtidigt är skillnaderna stora i olika delar av landet, mellan flickor och pojkar och mellan de som är födda tidigt och sent på året. När Socialstyrelsen för några år sedan försökte kartlägga vad skillnaderna berodde på hittade den inga tydliga svar.
Den ökande andelen ADHD-diagnoser och allt mer omfattande förskrivningen av centralstimulerande medicin har dock flera möjliga förklaringar. En är att det länge funnits ett mörkertal som med en större medvetenhet och bättre utredningsmöjligheter har kunnat upptäckas.
I viss utsträckning är det säkert så. Men det finns också många tecken som tyder på att det är något som inte stämmer: de många diagnoserna och de långa köerna till BUP behöver inte bero på att det är något fel på dagens barn, utan snarare på att något är fel i samhället – framför allt i skolan.
”Ett första steg vore att skolan tar sitt ansvar och skapar rofyllda läromiljöer i stället för att lasta barnen och barnpsykiatrin.”
För det är skolan som oftast tar initiativ att utreda barn för neuropsykiatriska funktionshinder. Det tar inte lång tid från det att en elev av någon anledning reagerar starkt på något i skolmiljön innan frågan om ADHD läggs på bordet. Att dagens skola med stora klasser, mycket stök och stress, hög ljudnivå och bristande struktur tär hårt på barn som är känsligare än andra, är särbegåvade eller behöver lugn och tydliga ramar, är problem skolan sällan verkar reflektera över. I stället lägger den allt fokus och all skuld på det enskilda barnet.
Trots att skollagen är tydlig med att alla barn har rätt till hjälp på sina villkor, är det ofta först när det finns en diagnos – svart på vitt – som det går att tvinga fram pengar till mindre grupper och ytterligare elevstöd. Att medicinera barn för att de ska fungera i röriga skolmiljöer i stället för att gå till botten med det egentliga problemet är också ett sätt att förskjuta kostnader från kommuner till regionen.
När man trissar upp antalet diagnoser för att få mer resurser till skolan gör man både eleverna och samhället en björntjänst. Katarina Bjärvall skriver i det senaste numret av tidskriften Filter ett reportage om hur allt fler unga vuxna nu kräver att få bli avdiagnostiserade. De har upptäckt att den diagnos de fått som barn gör det svårare att få körkort, att de sållas bort från mönstring och kan stoppas från vissa jobb såsom brandman, polis, pilot och lokförare. Många känner inte heller igen sig i de utlåtanden vuxenvärlden har gjort om att de inte kan koncentrera sig.
Att allt fler faktiskt också blir avdiagnostiserade visar att något måste förändras. När många barn – som högst troligt inte har ADHD – ställs i kön för utredning, skrivs in i sjukvården, får en neuropsykiatrisk diagnos och medicineras tar det resurser från de barn och unga som verkligen lider och är i störst behov av hjälp. I dag kan det ta flera år att få kontakt med BUP.
Samhället måste sluta att göra sjukdom och diagnoser av sådant som inte är det. Ett första steg vore att skolan tar sitt ansvar och skapar rofyllda läromiljöer i stället för att lasta barnen och barnpsykiatrin.
