Martin Tunström: Martin Tunström: Merkel kommer finnas kvar även när hon har lämnat scenen
Av valaffischerna i Schwerin i norra Tyskland att döma kan man tro att förbundsdagsvalet i morgon söndag handlar om att välja en president. Personfixeringen i Tyskland är nu inget undantag i europeisk politik. Men den tyska valrörelsen är ovanligt fokuserad vid personer och koalitioner. Det är vår tids tecken: En valrörelse utan sakfrågor.
Men frågan om en Jamaicakoalition eller en trafikljuskoalition ska styra förbundsrepubliken efter valet speglar också att valet lika mycket handlar om slutet på en era än början på en ny. I en tid när sittande ledare förlorar val har Angela Merkel suttit i 16 år. Hon leder ett parti som nästan abonnerat på makten i Tyskland. I 57 av 72 år har kristdemokrater lett den tyska regeringen. Inte för inte kallas CDU för ”kanslerpartiet”.
”Merkelepoken kommer att minnas som en period av ständig krishantering – och en tid utan större reformer.”
Tyska valrörelser brukar också vara mer nedtonade än svenska och brittiska. En orsak är att makten över skola och polis ligger på förbundsländerna. Tyskland har därför ingen kulturminister, det är delstaternas kompetensområde. Koalitionsregerandet som bygger på den federala strukturen och på visdomen av de dystra erfarenheterna från Weimarrepubliken bidrar också till att minska ideologiska skiljelinjer.
Nu går eran Merkel och möjligen också det kristdemokratiska maktinnehavet mot sitt slut. Att missnöjet är begränsat med Angela Merkel märks på att socialdemokraternas ledare Olaf Scholz försöker profilera sig som en kopia av Merkel. Han har till och med återkommande setts med händerna formade i den för Angela Merkel så karaktäristiska diamantformen.
Merkelepoken kommer dock att minnas som en period av ständig krishantering – och en tid utan större reformer. Det speglar också CDU:s väsen. ”Inga experiment” sade den kristdemokratiske statsmannen och förbundskansler Konrad Adenauer och anspelade på vänsterns och extremhögerns vilja till revolutionerande samhällsförändringar. Den som har en vision bör gå till en doktor fyllde den socialdemokratiske kanslern Helmut Schmidt i.
Denna vilja till kontinuitet som är ett slags DNA i CDU bör också förstås mot bakgrund av partiets historia. Skiljelinjen mellan katoliker i söder och protestanter i norr kunde överbryggas genom just en union, trots att katolikerna var fler i CDU och protestanterna fler i Tyskland. Det katolska Tysklands längtan efter dygd och moral före materialism förenades med protestantismens liberala ekonomiska värden i den ”sociala marknadsekonomin”. Detta ”folkparti” lyckades att vinna också olika sociala grupper, jordbrukare och stadsbor och olika landsdelar. Då låg den ekonomiska tyngden i norr, nu har den förskjutits mot söder. Och under unionens ledning förenades också öst med väst.
Den religiösa konfliktlinjen i Tyskland har minskat och få tänker i dag på att andelen katoliker och protestanter är ungefär lika stor. Samtidigt finns draget av brett folkparti kvar. När Angela Merkel talat om CDU som ”mitten” handlar det om att partiet intar den statsbärande rollen i Tyskland.
”Dit Merkel går, går CDU”, har det sagts. När ledaren lämnar uppstår därmed ett vakuum. Konservativa väljare hade svårt med den tidigare generösa migrationslinjen, som är populär hos kyrkobesökarna. Moralväljarna ogillar Merkels försiktiga linje mot Kina och anser att hot låter sammanhållningen av Europa gå före kritiken mot Ungern och Polen, som är allt viktigare handelspartners för Tyskland.
Merkel kom från norr och öst och som protestantisk kvinna blev hon ledare för ett parti med starkast stöd i katolska syd. Det säger något om hennes kraft. Och om Tyskland av vänsterintellektuella ibland kallats för en ”CDU-stat” är det uppenbart att Merkelandan kommer att prägla tysk politik oavsett utgången i morgondagens val.
Martin Tunström är politisk chefredaktör på moderata Barometern
