Mest tomt prat om straffrabatten
Tyvärr luras unga in i kriminalitet då de utnyttjas på grund av rabatten. Polisen har noterat att barn i allt högre utsträckning blir springpojkar och utsätts för brutalt våld av äldre kriminella (Svenska Dagbladet 5/3).
Att unga som begår mycket grova brott får låga påföljder är också en kränkning mot brottsoffren, som drabbas lika hårt oavsett hur gammal en våldtäktsman eller mördare är.
Det är därför bra att politikerna talar om att revidera straffrabatten och börja straffa unga på samma sätt som vuxna.
Problemet är att det än så länge är mest prat från de rödgrönas håll. Regeringen säger sig vilja agera, men har under åren gjort så mest som ett resultat av att borgerliga partier har lagt förslag i riksdagens utskott.
Redan våren 2017 aviserade statsminister Stefan Löfven (S) att strafflindringen för unga brottslingar måste ses över. Det gjorde han dock bara strax innan Alliansen och SD skulle få igenom ett tillkännagivande i justitieutskottet om en översyn. Han reagerade alltså under galgen, inte av genuint intresse av att lösa frågan.
Regeringen utredde frågan och la till slut förslag om delvis borttagen straffrabatt i sitt 34-punktsprogram mot gängkriminalitet som kom i höstas, men har efter tryck från riksdagen ytterligare behövt skärpa detta.
I torsdags skulle justitieutskottet ha behandlat ett initiativ från Moderaterna om att det skulle tas fram ett lagförslag om att ta bort straffreduktionen. Men dagen innan gick justitieminister Morgan Johansson (S) ut och aviserade ett eget nytt förslag (Ekot 4/3). ”Regeringen vill begränsa straffrabatt för unga vuxna”, rapporterades det, och det lät som att den rödgröna regeringen visade handlingskraft – trots att man än en gång hade släpats fram av andra. Liberalerna valde då att inte rösta för M:s initiativ, utan nöja sig med det regeringen hade, och S och MP slapp bli överkörda.
Med tanke på att förslaget kom fram i all hast finns ännu inget skrivet och få känner till detaljerna. Enligt Ekot gäller det alla brott som har ett minimistraff på ett år, exempelvis rån och grov misshandel. Unga brottslingar ska inte få straffrabatt vid upprepad, grov brottslighet.
Men att sätta gränsen på ett års minimistraff betyder att rabatten att finnas kvar för exempelvis misshandel, vilket Johan Forssell, rättspolitisk talesperson för M, påpekade. Förhoppningsvis kan M och andra pressa på ytterligare och få regeringen att än en gång byta fot.
Argumenten emot att straffa unga hårdare är svåra att förstå, och kritikerna tycks mer vara ”emot” utan att själva komma med förslag kring hur problematiken med unga, grovt kriminella ska lösas.
Linda Westerlund Snecker, Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson, menade i en debatt i riksdagen i onsdags att partier som är för att ta bort straffrabatten måste komma med förslag om ”vad som ska ske när unga 18-åringar låses in och sedan kommer ut som kriminella fullblodsproffs när de är 26–27 år.”
Men om Kriminalvården fungerar så dåligt att folk blir radikaliserade eller allt grövre brottslingar i fängelserna är det ju skäl att öka graden av rehabilitering, separera olika grupper från varandra, utöka antalet platser och så vidare. Att bara ge upp och säga ”släpp ut dem” är ansvarslöst och ohållbart. Vad är kritikernas alternativa lösning?
Mycket tyder på att regeringen motsträvigt och motvilligt agerar i frågan, att man blott rör på sig inför återkommande hot att bli omkörd av mer handlingskraftiga partier. Det är inte trovärdigt. Det visar brist på ledarskap. Det ger skäl till att byta ut landets ledning.
.
.
