Men EU står tack och lov inte ensam mot den kinesiska diktaturen och dess brott mot mänskliga rättigheter. USA, Storbritannien och Kanada har alla beslutat om sanktioner mot enskilda nyckelpersoner, vilket är ett tecken på hur den fria världen enas mot kommunistdiktaturen (In Beijing 23/3). Även Australien och Nya Zeeland stämmer in.

Tack vare så kallad Magnitskijlagstiftning, som ger möjlighet att bland annat frysa ekonomiska tillgångar och införa inreseförbud för personer i andra länder som gjort sig skyldiga till människorättsbrott, har Biden-administrationen infört sanktioner mot ett tjugotal kinesiska tjänstemän i protest mot nedmonteringen av demokratin i Hongkong. Det är välkommet.

Även i Sverige har det varit ord och inga visor. Utrikesdepartementet kallade på tisdagen upp Kinas ambassadör i Stockholm för ett möte och utrikesminister Ann Linde (S) kallar Kinas beteende för ”en väsentlig upptrappning och naturligtvis helt oacceptabelt”.

De starka markeringarna är nödvändiga. Övergreppen mot uigurerna i Xinjiang är att betrakta som etnisk rensning. I Hongkong nedmonterar Peking demokratin. Kinas ockupation av Tibet och hot mot Taiwan fortsätter. Omvärlden behöver protestera och agera med kraft.

Kina har blivit allt mer aggressivt i sina försök att kontrollera bilden av den egna regimen. Utländska journalister i landet riskerar att förlora sin ackreditering och bli utsparkade om de eller deras arbetsgivare rapporterar saker som kommunistpartiet inte gillar. Björn Jerdén konstaterar att det har blivit allt svårare att forska om Kina utan att kritiseras – och nu brännmärkas – av den kinesiska staten. Reaktionen på Kinas förtryck mot minoriteter och demokrater samt försök att tysta sina kritiker får inte vara just tystnad. Undfallenhet är inte ett godtagbart alternativ.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är ledarskribent