Nej, SD växer inte för att media och partier pratar om ”deras” frågor

”Andra partier ger nu SD en guldsits genom att prata om SD:s frågor. Så länge de dominerar det politiska samtalet kommer de att öka”, menade Anders Lindberg, politisk redaktör för Aftonbladet, i P1 Morgon på torsdagen. ”De får sätta den politiska agendan, de får bestämma vad det politiska samtalet handlar om”, klagade Heidi Avellan från Sydsvenskan (24/5).

Men migration och integration är viktiga frågor. Den stora flyktingvågen har inneburit stora påfrestningar på samhället, både ekonomiskt och på andra sätt. Klyftor har följt i spåren av att politikerna inte varit hårdare i kraven på att nyanlända ska försörja sig själva. Hederskulturen tvingar skolorna att börja prata om jämställdhet på ett nytt sätt. Stora kostnader har drabbat skattebetalarna. Lägg dessutom till bostadsbrist, rasism, spänningar och attitydförändringar. Jag har belyst detta ur ett otal vinklar de senaste åren.

Men tydligen menade de båda ledarskribenterna att vi hellre borde tysta ner saken och prata om annat. ”Medierna måste fundera över vilket ansvar de har”, menade Lindberg. Avellan ansåg att ”om opinionsbildningen hela tiden handlar om invandringen så är det som väljarna uppfattar som det viktiga.”

Men jag är definitivt inte ansvarig för att Sverigedemokraterna växer. Det är heller inte de partier som äntligen, steg för steg, har vaknat upp och börjat hantera problematiken. Jag är stolt över att jag har vågat bryta tabun och vågat skriva trots att det har fått mig att framstå som hård och trist, straffat mig till och med i privatlivet. Jag känner hopp när jag hör hur politiker kliver fram och har mod att prata om och finna lösningar prioriteringar och problem.

Lösningen är verkligen inte att i stället låtsas som att problemen inte finns, för då får SD fortsatt ensamrätt på frågorna. De traditionella partierna försökte under alltför lång tid stå så långt bort från partiet de kunde, och därmed drev de politik som gick på tvärs med sin ideologi. Den egna självbilden var tydligen viktigare än Sveriges framtid.

Författaren Johanne Hildebrant slutar som kolumnist och i sin avskedstext skrev hon att den politiska undfallenheten och ängsligheten att hantera viktiga samhällsfrågor har varit bedrövlig, och att den sorgligaste lärdomen efter 23 års skrivande var ”hur många som av rädsla för att förlora sin makt, position och vänskapskrets hellre tiger och försöker tysta ner dem som för fram avvikande åsikter”.

”Varningarna om hedersvåld i början av 2000-talet ignorerades, okunniga debattörer hävdade att fenomenet inte existerade. I dag är läget ett helt annat men hur många flickor hade sluppit bli mördade, bortgifta eller könsstympade om robusta motåtgärder vidtagits redan då?

Sakliga och faktabaserade diskussioner om migration, integration och klyftor i förorterna har tystats med rasiststämpel. Samtidigt har islamister lyckats snika åt sig makt och organiserad brottslighet har skapat otrygghet i utanförskapsområden” (Svenska Dagbladet 24/5).

Tyvärr är detta resultatet av att media och politiker INTE har pratat om SD:s frågor. Och tyvärr pågår striden om vem som är finast fortfarande. Vi är anständiga, menar Annie Lööf. ”När andra tar till främlingsfientlighet väljer vi medmänsklighet”. Detta sagt för att motivera en huvudlöst dyrt förslag om att ge unga som inte har asylskäl ytterligare en chans att stanna.

Men är jag oanständig som bryr mig om att 2,9 miljarder tas från andra medborgare? Är jag främlingsfientlig som förespråkar reglerad invandring? Knappast. De uppnästa hävdar gärna sin godhet, och det blir en härskarteknik som alltför länge har tystat. Och öppnat för SD.

Jag är själv oerhört trött på att behöva prata om migration och integration, men så länge det inte fungerar kommer jag att fortsätta att driva opinion. Så länge politiker är oförsiktiga med skattebetalarnas pengar och så länge människor lever i ofrihet kommer jag att vara lite av en jobbig papegoja.