GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Carolin Dahlman: ”Om det går så långt att polisen ska uppfostra, då är det kört”

Fler poliser och höga straff i all ära; mot grovt kriminella vuxna biter sannolikt inget annat. Men för att skapa ett tryggare Sverige behöver vi visa barn redan i skolan och hemmen vad som är rätt och fel. Föräldrar och lärare måste börja uppfostra innan det har börjat gå snett. Tyvärr tycks utvecklingen länge ha gått i motsatt riktning.
Carolin DahlmanSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 31 maj 2018 • Uppdaterad 11 juni 2018
Carolin Dahlman
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Kristianstadsbladet politiska etikett är liberal.
Göran Svensson vill se fler föräldrar som tar ansvar.
Göran Svensson vill se fler föräldrar som tar ansvar.
Foto: Tommy Svensson

Häromdagen satt jag på en parkbänk i solen i Kristianstad och jobbade intensivt inför ett anförande jag skulle hålla några minuter senare när en tonårskille med bar överkropp kom förbi. Han stannade till vid min bänk och sa hej, hej och hej igen, men jag hade varken tid eller lust att snacka – särskilt inte på en slags order från en halvnaken tonåring – så jag svarade inte utan fortsatte läsa i mina papper. Till slut gick han vidare, men efter 20 meter vände han sig om, skrek ”jävla rasist” och sprang. Jag rusade argt efter och fick tag i en av lärarna på Norretullskolan som lovade att ta upp frågan med rektorn och kontakta föräldrarna. Det är bra. Föräldrar ska blandas in och få veta hur deras små beter sig. Förhoppningsvis kommer de även att agera.

Men man vet aldrig. Hur kunde han ens få för sig att bete sig så?

Barn behöver uppfostras av vuxna. Att tro att de blir empatiska, hänsynsfulla, ansvarstagande och lyckliga alldeles på egen hand är naivt. De behöver hjälp och styrning och få höra vad som är acceptabelt och inte.

Ändå verkar både mammor, pappor och lärare ofta följa de smås vilja i stället för tvärtom. I stället för tydliga ramar gäller en slags regelverk lika böjligt som ett gummiband. Ett nej blir snabbt ett ja. Ett nix ett okej.

På tisdagen skrev två lärare i Svenska Dagbladet att de var trötta på att skolan beskylldes för att skolresultaten sjunker och att barn mår dåligt. I stället menade de att föräldrarna bar ansvar. De vittnade om lågstadiebarn som på morgonen spelat spel med 18-årsgräns och bråkat och sen inte kunde koncentrera sig i klassrummet och om barn som kom till skolan i solklänning fast det spöregnade ute för att föräldrarna inte haft tid eller ork att bråka om klädval (29/5).

I stunden kanske barnen tänker ”YES, jag fick igenom min vilja, tjohoo”, men jag tror faktiskt inte att det uppskattas ens av dem i längden.

I onsdags kväll besökte jag ett möte i Kristianstad där ett gäng ungdomar fick prata om vad de upplevde som problem i samhället och vad som kunde lösa dem. I en av grupperna efterlyste både tjejer och killar överraskande nog att lärarna tidigt skulle undervisa om vad som är rätt och fel. En tjej uttryckte frustration över att killar kunde slå en klasskompis på rumpan och att läraren då bara sa ”han är kanske kär i dig”. Men hon skulle hellre ha sett att killen fått en tillsägelse och att tjejerna fått lära sig att inte acceptera sådant.

Det var rätt genant att höra en försynt tjej i yngre tonåren vädja om att de vuxna skulle ta sitt ansvar. Det var förfärligt att höra att det finns lärare som viftar bort kränkningar även efter den massiva metoo-kampanjen i höstas.

Konsekvensen av att vuxna inte gör sitt jobb är ovälkommen.

Läraren Daniel Yalin berättade i en debattartikel om vad han såg i skolan. ”Många barn har inte den minsta respekt för vuxna. Barn blir sura och arga så fort de inte får sin vilja igenom. Vissa barn vägrar känna empati och säga förlåt när de sårat en medmänniska. Barn i skolan är lata, själviska, gnälliga, bortskämda och klagar på mat och skoluppgifter.”

Som exempel nämnde han om vad som kunde hända om barnen får en efterrätt. ”Då kan responsen från eleven oftast vara en fråga om man BARA får ta en bulle? Istället för att visa tacksamhet över att överhuvudtaget få något extra. Eller så roffar man snabbt åt sig utan att ta hänsyn till att det ska räcka till andra också” (DN 1/3 -17).

Dessvärre kan den bristande respekten lätt slå slint eller expandera och bli långt värre än att man snor en bulle från en klasskompis.

Polisen Andreas Glingfors uttryckte nyligen oro över att barn i mellanstadiet tar alltför lätt på sexuella trakasserier. Han berättade för P4 Blekinge att det inte är ovanligt att tioåringar både skickar och får ta emot så kallade dickpics, det vill säga bilder på någons könsorgan (5/3)

Polisen i Göteborg måste hantera barn ända ner i lågstadiet som ingår i kriminella nätverken och snabbt kan ringa in äldre syskon som styr upp konflikter (Ekot 29/5).

Dag för dag växer de upp och små blir stora. Små förseelser kan bli knarkhandel och vapenbrott, skottlossningar, mord.

”Om det går så långt att polisen ska uppfostra, då är det kört”, sa före detta kommunpolisen Göran Svensson till mig apropå att jag ställde uppfordrande frågor kring vad polisen gör åt stöket i Charlottesborg.

Och han har ju rätt. Visst ska poliskåren göra sitt jobb, men det bästa vore om föräldrar redan tidigt inspirerade barnen till att plugga i stället för att sälja narkotika, satte gränser för hur länge ungdomarna får vara ute på kvällarna eller visade bestämt att det absolut aldrig i hela livet är acceptabelt att kasta sten på en ambulans. Och så vidare.

Strategin för att bygga ett tryggt Sverige kan inte vara att springa efter och hantera problem; vi behöver se till att problemen aldrig ens uppkommer.

Långt ifrån alla barn beter sig illa och alla föräldrar tillämpar inte en slapp uppfostran. Det finns fantastiska lärare som törs peka med hela handen och förmedla att detta är en symbol för omsorg.

Men det finns unga som själviskt tar för sig, som skriker ”jävla rasist” utan anledning eller slår småtjejer på rumpan – och dem behöver vi som vuxna prata allvar med. Det kan inte skyfflas över på lärarna eller politikerna, på ”någon annan” eller ”dom där uppe”. För att slippa ett samhälle med poliser i varje hörn som argsint ser till att vi sköter oss behöver respekt präntas in i folks ryggmärg.

Vi är alla ansvariga för det; var och en behöver säga ifrån och stå stadigt i varje möte med en annan. Om vi fegar vinner fel slags värderingar; det vill vi inte, eller hur?

Ingen kvinna har skyldighet att prata med unga män utan tröja

En del av dem som läste min krönika i lördags har meddelat via mail att jag uppfattas som en ”surkärring” eftersom jag vägrade besvara en ung halvklädd mans upprepade kontaktförsök. En man menade att det nog betydde att jag var det som killen anklagade mig för, nämligen rasist.

Men den som stannar till vid en ensam tjejs parkbänk och säger hej, och sen inte går trots uteblivet svar utan säger hej tre gånger till, vill uppenbarligen inleda en konversation, och det har verkligen varken jag eller någon annan tjej skyldighet att gå med på, särskilt inte när det är uppfordrande och aggressivt.

Jag tror inte att män förstår hur ofta det händer att killar, pojkar och män söker kontakt och förväntar sig en respons – i mail, på barer och parkbänkar, från okända män på Facebook – och sedan inte accepterar ett nej, utan tjatar, upprepar eller pressar på. Jag tror inte att de fattar hur många tjejer som därför hellre ignorerar som ett sätt att skydda sig.

"Det handlar att man ska respektera människors integritet och inte tränga sig på objuden utan väldigt speciella och godtagbara skäl”, kommenterade en manlig vän.

Alla kvinnor har rätt att nonchalera och jag önskar att fler uppmuntrar unga tjejer att våga fokusera på sina egna liv, intressen, samtal och papper i stället för att med spydiga kommentarer tvinga dem att besvara alla visslingar, blickar, hej och invitationer. Ingen har plikt att göra så; vi har alla rätt att välja att vända bort blicken ibland – tro mig, vi känner av när det är läge för det; vi vet när en blick eller ett leende från oss uppfattas som en invit.

Vi vuxna ska lära unga killar att veta var gränsen går och unga tjejer att stå på sig. Även om man blir kallad ”surkärring” eller rasist på kuppen.

Jag tror att du kommer att gilla dessa texter också