På tok för mesiga förslag kring barnbrottslighet
Regeringen meddelade på måndagen att ”insatserna mot det grova våldet och nyrekryteringen till gäng- och nätverksmiljöer måste intensifieras”. Utbildningsminister Anna Ekström (S) menade att tidiga och samordnade åtgärder är av central betydelse för att långsiktigt kunna minska brottsligheten (10/2).
Det lät ju bra, för nog behövs sådana insatser i dessa tider när nyheterna är fulla av berättelser om barnrånare och småungar som förnedrar sina offer grovt.
Men vad presenterade den rödgröna regeringen? Hur intensiva blir egentligen deras åtgärder?
När man skrapar under de stora orden framkommer att det som föreslogs var att ”Skolverket och Socialstyrelsen får i uppdrag av regeringen att ta fram olika insatser för att tidigt kunna fånga upp barn och unga i socialt utsatta områden som riskerar att hamna i kriminalitet”.
Och vad betyder det? Jo, att ett redan igångsatt ”utvecklingsarbete” för att förbättra samverkan mellan vården och socialtjänsten förlängs med ett par år. Uppdraget ska inte redovisas förrän senast i juni 2023, så någon känsla av att det är bråttom tycks inte finnas hos vår regering.
För vad som har hänt hittills i det där utvecklingsarbetet som startade 2017? Enligt en utvärdering som kom i november 2018 lades först tid på att göra en förstudie för att ”kartlägga och identifiera framgångsfaktorer och strukturella hinder för samverkan”. Sen stöttades 36 utvecklingsarbeten runtom i landet för att kunna ”identifiera hinder och framgångsfaktorer för samverkan, och därmed få kunskap om vad som behövs för att etablera hållbara strukturer”. Det hölls en sex dagar lång utbildning i praktisk samverkan och en nationell konferens.
Vad ska man säga… mycket snack och lite verkstad? Egentligen borde det väl bara behövas sunt förnuft för att olika offentliga instanser som elevhälsa och skola ska prata med varandra, men tydligen behövs det åratal av kurser och sida upp och sida ner av rapporter för att lyfta telefonen.
I Östra Göinge finns en 15 sidor lång power point-presentation som instruerar ansvariga vuxna att ställa sig frågorna: ”Vad är det som gör mig orolig - vad är i vägen för barnets/elevens bästa?, Har jag all information jag behöver för att hjälpa barnet/eleven?, Vad kan jag själv göra?, Vad kan min enhet göra? Och Vad behöver vi göra, förutom detta från andra enheter/verksamheter, för att hjälpa barnet?”
Förlåt om man undrar om de ansvariga ens gått ur grundskolan om de behöver långa utbildningar, nationella konferenser och utvecklingsprojekt för att ställa dessa självklara frågor. Lär de sig ingenting på socionom- eller lärarutbildningen numera?
Det är oerhört tragiskt att denna futtiga lösning är vad de rödgröna kommer med på ett sådant svårt problem. Häromdagen kom en rapport från Polisen som visade att antalet anmälningar om barn som rånar andra barn ökat med 100 procent de senaste fyra åren, samt att misstänkta gärningsmän under 15 år blivit betydligt fler. Regionpolischef Carin Götblad berättade att ”Man filmar med sin Iphone. Man spottar, rispar med kniv och urinerar i offrets mun” (TV4 9/2).
Detta är alltså både allvarligt, akut och alarmerande. Ändå tycks Socialdemokraterna och Miljöpartiet så kraftlösa och ovilliga att ta itu med problemen på riktigt.
Regeringen må verka bestämd i högljudda tidningsrubriker, och dess ministrar må prata om vikten av att intensifiera. Vid en första anblick kan man luras tro att de agerar, men tyvärr ekar orden tomma. Klockan tickar, pappersluntor skrivs – och barn blir under tiden knarkhandlare, rånare, mördare – och samvetslösa mobbare som pissar på sina klasskompisar.
Sverige behöver en regering som inte bara pratar.
.
.
