Planera för att fienden inte följer krigets lagar
Det vedervärdiga ryska angreppet på Ukraina med allt mänskligt lidande som följd ger viktiga lärdomar för oss i Sverige. Inte bara hur vi ska organisera vår Försvarsmakt och fördelningen av resurserna mellan olika vapenslag utan också kring den civila beredskapen.
Under fredsåren efter Kalla kriget omstöptes den svenska försvarsmakten. Bort från invasionsförsvar till att handla om möjlighet och förmåga att vara med i internationella insatser. Samtidigt monterades stora delar av vår civila förmåga och våra beredskapslager ner. Inte allt igenom smart är lätt att konstatera i efterhand men fullt naturligt då eftersom invasionshotet bedömdes borta.
Kriget i Ukraina har på ett brutalt sätt påmint oss om att fred inte varar för evigt och inte utan uppoffringar. Dessa uppoffringar blir tydliga i krigstid för dem som drabbas men även i fredstid behövs uppoffringar för att såväl säkerställa freden men också för att förbereda sig på det värsta. Här finns många lärdomar att dra från Rysslands metoder i krig. Vi kan inte lita på att en angripare som Ryssland håller sig till krigets lagar. I Ukraina staplas krigsbrotten på varandra och inget talar för att det kommer att vara annorlunda på andra platser.
I Ukraina men i närtid även i Syrien visas total brist på respekt för bland annat sjukvårdspersonal och sjukvårdsinrättningar. Det röda korset blir istället för ett skydd bara något att sikta på. Såväl den militära som civila sjukvården måste ta höjd för detta. Svårare för den civila sjukvården som är stationär på ett annat sätt än den militära sjukvårdsapparaten och därmed än mer sårbar.
”Den civila förmågan att snabbt reparera utslagen infrastruktur eller på annat ersätta den måste vara stark.”
De ryska attackerna på civil infrastruktur som el-, värme- och vattenförsörjning även långt från frontavsnitten i syfte att knäcka befolkningen måste även vi vara beredda på. Även om vi militärt hållit fienden på avstånd är robotattacker från långt håll ett reellt hot. Luftvärn behövs för att freda sig men kommer aldrig att kunna vara hundraprocentigt. Den civila förmågan att snabbt reparera utslagen infrastruktur eller på annat ersätta den måste vara stark.
Likaledes måste förmågan till minröjning stärkas utanför den militära sfären. Inte minst för att kunna oskadliggöra försåtsmineringar som i stor utsträckning är inriktade på att skada eller döda civila i områden som fienden inte längre kontrollerar. Här finns idag stora begränsningar i svensk förmåga.
På ett strikt mänskligt plan måste omfattande kompetens och förmåga att hantera offer för systematisk tortyr och våldtäkter byggas upp. I Ukraina råder exempelvis akut brist på dagen efter piller som kvinnor som våldtagits behöver utöver psykologisk och fysisk vård. Den tortyr och de våldtäkter vi ser i Ukraina skulle vi få se även i Sverige om kriget kommer.
I den bästa av världar behöver vi aldrig nyttja vare sig militär eller civil förmåga för att freda vårt territorium och vår befolkning. Det kan vi dock aldrig vara säkra på. När den civila och militära förmågan återuppbyggs är det viktigt att det inte görs efter gamla förutsättningar. Vi måste planera för de värsta scenarierna och efter att fienden inte respekterar krigets lagar.
