Rädda Sverige från maffian

”Gärningsmännen har visat en total likgiltighet inför människors liv”, säger polisens talesman till SVT. I jakten på mördarna letar man efter en vit kombi.

Ja, det ligger i den grova brottslighetens natur att vara likgiltig. Och de använder sig av vita kombibilar, precis som vilken tvåbarnsförälder som helst.

Det är inte första och sista gången som människor, barn, ungdomar, mammor, pappor, dör för att de råkar befinna sig på en plats som gängen gjort till sin arena för uppgörelser. Det kan vara att man misstas för att vara någon annan – som lärarstudenten Shayan Gaff som sköts i ryggen i oktober 2018 – eller för att man som fyraårig flicka befinner sig i samma sällskap som en gängmedlem. Eller att man är ute med hunden i natten. (Expressen 3/8)

Tyvärr är helgens mord på ett barn inte det sista. Skjutningarna kan döda eller skada i vilken stad som helst i Sverige. I en av de lägenheter som beskjutits i Trelleborg den senaste tiden befann sig en tolvåring. (Trelleborgs Allehanda 1/8)

Den grova brottsligheten, den hänsynslösa, har etablerat sig i Sverige sedan lång tid tillbaka. Stora insatser som Rimfrost kan ha hämmande effekt lokalt, som i Malmö, där Polisen rapporterar om att antalet skjutningar halverats och sprängdåden minskat jämfört med föregående två år. Men risken är stor att brottsligheten fortsätter i samma eller utökad grad på andra platser. Polisen rapporterar just det nationellt: i riket ligger antalet skjutningar och avlidna på ungefär samma nivå som tidigare år. Ändå menar Mats Löfving, chef för polisens nationella operativa avdelning, att Rimfrost gett effekt, både nationellt och regionalt:

”Vår bedömning är att utan Rimfrost skulle det kunnat se värre ut. Det är tydligt att polisen har påverkat den kriminella miljön tack vare Rimfrost.” (Polisen.se 11/6)

Om polischefen har rätt om Rimfrost hade det utan insatsen skjutits och sprängts ännu mer. Vilket i sig visar hur svårt det är att bekämpa den grova brottsligheten när den väl har etablerat sig. Det är inte självklart att samhället står som vinnare i kampen. Från samhällen där maffian har eller har haft greppet är erfarenheterna desamma: det tar tid att vinna. Säkert är att längs vägen kommer många att skadas, en del förlora sina liv.

Brottslighetens olika ansikten, med internationella stöld/narkotika/prostitutions-ligor, maffialiknande organisationer likt ”mc-gäng” eller familje/klanstyrda nätverk och den mer traditionella lokala formen av ungdomsgäng och kriminella trasiga individer gör att samhällets måste finna många varianter av starka motmedel. Men att bekämpa en brottslighet som förankrat sig djupt kommer att ta tid, även om alla typer av mjuka och hårda metoder tas till.

Lagstiftningen måste anpassas efter hur brottsligheten ser ut i dag, det internationella polissamarbetet stärkas ytterligare, myndigheter få rätt befogenheter och instruktioner för att samarbeta och kartlägga när offentliga system utnyttjas och används i kriminella syften. Självklart måste inte bara polis utan även åklagare och domstolar få rätt resurser och kompetens för att möta brottslingarna.

Hela tiden med riskerna för att priset med övervakning och integritetskränkningar av allmänheten blir för högt.

Hårdare straff är i sig inget som omedelbart vänder en våldsspiral och slår sönder kriminaliteten. Men motsatsen gör det sannerligen inte heller. Tidigare i somras rymde en ung mördare med hjälp av medbrottslingar då han befann sig på permission. Företrädare för Statens institutionsstyrelse, Sis, förklarade i Sveriges Radio att man gjort ”en felaktig riskbedömning”. Jo, tack. Den fritagne, gick som 16-åring in på en Pizzeria och sköt en man i huvudet, enligt tingsrätt och hovrätt på uppdrag av ett kriminellt nätverk känt under namnet ”Dödspatrullen”. Tre års sluten ungdomsvård blev samhällets svar. Och så permissioner. Den felaktiga riskbedömningen går långt och djupt ner i samhällsapparaten.

Det är klart att segregering skapar förutsättningar för grov gängkriminalitet. Det är decennielånga synder som ligger bakom. Länge blundades och förnekades det självklara: om man vill ha integration till det svenska samhället måste det finnas något att integreras i, det går inte i isolerade öar med skilda världar. Man måste veta vilka som kommer till Sverige, vilka nätverk de har med sig och vilken agenda de har för sin tillvaro här. Brottets bana får inte vara ens i närheten av att vara normen för en uppväxande generation, inte någonstans.

Det är lätt är att tala om klyftor. Men i ett samhälle som erbjuder större möjligheter och ekonomisk trygghet för långt fler än i andra länder är det främst egenansvaret som måste lyftas. Och att alla som vill ta det också ska kunna göra det. Utan att riskera att bli skjutna till döds på en parkeringsplats utanför McDonald's.