Sarneckis "gulla med gängen"-linje skadar Sverige
.
.
När man ser politiska förslag och följer nyheterna kan det verka som att de kriminella gängen poppat upp precis nu, och överraskat alla. Oj! Va? Detta såg vi inte komma!
Men faktum är att Sverige har haft gäng sedan i början av 90-talet och totalt misslyckats med att hejda deras framfart. Visst har det gjorts försök – med allt från Fittjakommissionen 1999 till Rimfrost nu – men uppenbarligen har politiker, polis, socialtjänst och skola inte gjort nog. Det skjuts och sprängs, mördas och kränks. Man ids knappt höja ögonbrynen längre.
En förklaring till haveriet kan vara att makthavarna haft alltför stora öron när kriminologer som Jerzy Sarnecki talat, samt använt sina trötta ideologiska rättesnören om klyftor som förklaring till kriminaliteten.
Låt oss börja med Sarnecki. Jag tittade på ett avsnitt av Dokument inifrån från 2005, i vilket man uppmärksammade gängens framfart. Reportern berättade att polisen ville alla brott skulle beivras, men la till att "forskare höjer ett varnande finger; insatserna kan få motsatt effekt". Till stöd för detta uttalande intervjuades Sarnecki, som menade: "De människorna som bor i ett område känner att polisen trakasserar dem, eller uppfattas trakassera dem som bor där, så blir effekten förstås mer brottsliga nätverk, mer gängbildningar, mer stenkastning på polisen."
Det vill säga: reta dem inte, låt dem vara – annars blir de supersura och ger igen.
Den flata attityden kan vara skälet till att vandaler har fortsätter kasta sten på blåljuspersonal och mörda. Ett samhälle som inte törs sätta gränser blir nämligen skyddslöst; den som ger frihet åt förövarna sätter oskyldiga i bojor.
2018 utbrast Sarnecki, apropå gängvåld, att: "Detta har tagit oss och polisen med total överraskning". Året innan sa han att gängkriminaliteten är ett "ganska nytt fenomen i Sverige".
Men ”nytt” och ”överraskning” kan ifrågasättas; Redan i slutet av 90-talet bedömdes läget som akut. Och Sarnecki är indirekt medskyldig till utvecklingen då han gång på gång på gång upprepat att strängare straff inte hjälper: "De som begår grova brott låter sig inte avskräckas”, ”Svagt stöd i forskningen för att hårdare straff minskar brotten”, ”En ständigt återkommande skärpning av straffen är dyrt, verkningslöst och ibland till och med kontraproduktivt”, ”Höjda straff kommer inte att leda till någon förändring och utgör enbart symbolpolitik".
Så har det låtit från personen som typ är landets "statskriminolog" – trots att det finns faktiskt ett flertal studier som visar att strängare straff dämpar brottslighet.
Sarnecki hänvisar ofta till forskningsrapporter, men det tycks även finnas andra skäl till hans ståndpunkt. När Uppdrag Granskning sände ett reportage om våldtäkter som avslöjade att många förövare var födda utanför Europa beskyllde han programmet för att exploatera människors oro. Och på Migrationsinfo.se menade han att anledningen till att utrikesfödda och deras barn är överrepresenterade i brottsstatistiken är att polisen diskriminerar, exempelvis "patrullerar oftare i områden där det bor många utrikesfödda".
Samtidigt har Sarnecki återkommande påpekat att gängkriminaliteten har sitt ursprung i socioekonomiska faktorer. "Vi har accepterat att barn inte avslutar sin skolgång och en gigantisk arbetslöshet". "Fattigdom, social utsatthet, dåliga uppväxtförhållanden, splittrade familjer och traumatiska upplevelser i barndomen är viktiga faktorer när det gäller vem som blir brottsling".
Liksom kriminologen lägger politiker från vänsterhåll ofta skulden på politiker – i stället för på de kriminella.
Vänsterpartiets Linda Westerlund Snecker skrev i januari att "Moderaternas politik låter fattigdomen breda ut sig och klyftorna öka. Vid det här laget borde vi ha lärt oss vad det innebär. Det blir lättare för gängen att rekrytera nya unga killar och det blir svårare att bekämpa och förebygga brott".
Migrations- och justitieminister Morgan Johansson (S) ville 2013 "ta politiskt ansvar för utvecklingen" via att bekämpa arbetslösheten och minska de sociala klyftorna. "Många ungdomar saknar i dag både framtidsmöjligheter och framtidstro, och har bara att se fram emot utanförskap och arbetslöshet. Vissa av dessa ungdomar kommer att se de vuxna kriminella som förebilder, och i brist på andra framtidsutsikter blir steget in i ett kriminellt gäng lockande".
Han verkade alltså mena att den där skattefinansierade skola vi har i Sverige med allsköns möjligheter liksom inte räknades. Herregud, det finns faktiskt en massa skötsamma, ambitiösa, hederliga förortsbor som makalöst nog inte börjar skjuta folk i huvudet trots sin bostadsadress eller arbetslöshet. Det finns ingen ursäkt, så sluta ursäkta.
Självklart räcker inte bara tuffa polisinsatser och stränga straff för att komma åt den organiserade gängbrottsligheten, utan det behövs åtgärder i skolan, socialtjänsten och på arbetsmarknaden.
Men även det förebyggande "mjuka" arbetet bör handla om tuffa tag. Segregationen kan brytas genom att minska friheten för bidragstagare att bosätta sig var man vill. Arbetslösheten hejdas genom högre krav på att utbilda sig och lära sig språket. Skolan behöver kännetecknas av disciplin och höga kunskapskrav. Socialtjänsten måste få kraftfulla verktyg.
Jag förstår att den som har vuxit upp i tuffa förhållanden har det svårare än medelklassbarnen som cyklar omkring i sina tjusiga villakvarter, men jag godtar inte det som skäl för att sprida otrygghet omkring sig. Jag tänker aldrig sluta förvänta mig att även de utsatta barnen kan göra stordåd. Jag tar aldrig arbetslöshet eller fattigdom som ursäkt för någon att ge upp och döda sina medmänniskor.
.
.
