Sätt agendan för regeringsskifte

Att påverka politiken via budgeten är en sak av värde. Men det Centerpartiet och Liberalerna spelade bort till en liten minoritetsregering är än mer betydelsefullt. Att regeringsinnehavet är viktigt har Stefan Löfvens tid gjort tydligt. Utnämningsmakten av chefer till myndigheter och ambassader, makten över EU-förhandlingar och över utrikespolitiken är centrala bitar för en regering.

Det kan till och med hända att regeringen passar på att göra grundläggande förändringar, som när statsministern ledde Sverige in i ett EU med gemensam upplåning och i praktiken ytterligare en skattenivå. Det sista är ingen liten sak, den är av minst lika principiellt stor tyngd som ett euromedlemskap – det som svenskarna fick rösta om och valde att säga nej till.

Det är vid styret som det varje dag går att påverka så att Sverige håller stabil kurs. Sverige behöver en borgerlighet som är beredd att vilja ta det greppet, även i de lägen när förhandlingsläget är svårt som efter förra höstens val.

Nu är det med politiken som med livet. Det finns alltid dolda fördelar i det som till synes är en omedelbar förlust. Alliansen uppvisning i splittrande familjebråk slog sönder det som en gång var något så ovanligt som ett lyckat borgerligt sammansvetsningsprojekt. Men det ger också möjlighet till en nystart med en grundlig genomgång av tidigare steg och felsteg som bas.

I det politiska innehållet fanns det en hel del hos den gamla Alliansen som sviktade i analysen, som borde ha omformats längs vägen och som skulle ha styrts upp bättre. I nästan alla de punkter där Sverige har grundläggande problem i dag har Alliansregeringarna och de ingående partierna ett stort ansvar. Man ska inte glömma bort att det 2006 sedan länge fanns många larmsignaler om integrationen, migrationen och brottsligheten – även delar av borgerligheten snappade ju upp det. Men i det stora gemensamma Alliansprojektet syntes mest optimismen, med Sverige som det goda och öppna samhället som ligger öppet för hela världen. En vacker, men tyvärr inte helt verklighetsförankrad projektbild.

Det var också ett förbannat svek att inte verkligen ta tag i det som kallas utanförskapsområden och att tillåta att svenska småstäder skulle hantera ett integrationsarbete som inte ens var framgångsrikt i Sveriges ekonomiska centrum. Goda intentioner fanns visserligen hos vissa ministrar – Nyamko Sabuni var en dem – men insikten om djupet i klanvälden, brottslighet, religiös extremism och utbildningskatastrof verkade aldrig nå fram till den yttersta regeringstoppen. Det viktiga blev att markera avstånd mot Sverigedemokraterna.

Likaså fanns det en bristande analys hos Alliansen för vilken form av styrning som behövs när skattepengar används för offentlig konsumtion av utbildning, vård och omsorg. En borgerlighet måste alltid se till att värna skattepengar och den kvalitet som kommer ut av dem. Att göra allmänna system tillgängliga för att storskaligt utnyttjas av brottslingar, som assistansverksamheten, eller att ha för slappa krav på vilka som får driva skolor är oförsvarligt.

Till det omöjliga att försvara hör också just synen på försvaret som en kortsiktig budgetregulator. Omvärldskännare i den styrande politiska borgerligheten borde tidigare ha förstått att Putin inte längre var Jeltsins pojke.

Allt det där – och lite till – är stora delar av borgerligheten i dag medveten om. Alla är dock inte med på tåget och menar att det är att överge de goda idealen, att det som påstås vara liberalt kapitulerar för konservatism, rent av nationalism.

Men ska Sverige lyckas överleva som starkt, tryggt och rikt är det mer av krass analys och handfasta åtgärder som behövs för att läget inte ska försämras ytterligare. För den som tänker ett steg längre är det i själva verket en förutsättning för att landet ska vara en så fri plats för sina medborgare som det har varit under många decennier. Den som vill spela fegt överlåter styret till andra. Den borgerlighet som vill ge ett bättre Sverige chansen ser till att visa vilja och förmåga att ta över.

Ulf Kristerssons Moderaterna och Ebba Buschs Kristdemokraterna har i sin rena oppositionsroll huvudansvaret för att ge borgerligheten ett nytt avstamp. Träd fram som sammansvetsad duo men öppna dörren för att utöka bandet till en trio om Liberalerna är beredda att för en gångs skull välja ett instrument att spela, istället för att hamra på allt som kommer i dess väg så att ingen längre orkar lyssna.