Anders Björk (M) sa i P1:s intervjupodd nyligen att Fredrik Reinfeldts tal om att Öppna våra hjärtan 2014 ”naturligtvis varit mums för Sverigedemokraterna” (7/4).

Det är sant; många blev djupt provocerade av Reinfeldts uttalande, sannolikt eftersom det inte bara var hjärtat som skulle öppnas, utan även välfärdens kassakista.

Men folks oro för migrationens konsekvenser började långt innan. Den 3 mars 2011, nåddes vi av nyheten att MP och alliansen hade slutit en uppgörelse om migrationspolitiken. Reinfeldt beskrev det som ”ett vägval som stänger dörren för främlingsfientliga krafter”.

Att han menade SD var uppenbart. Det var för att ställa sig långt från partiet som M, KD, L och C var beredda att frångå sina principer. Plötsligt var klassiska borgerliga idéer om relationen mellan stat och individ som bortglömda.

28 juni 2012 meddelade Ekot att papperslösa skulle få rätt till akutvård. För barn skulle all vård, samt tandvård, bli kostnadsfri. Dessutom skulle barnen få gå i skolan och till och med få skolskjuts dit – från en adress en svensk myndighet därmed alltså skulle känna till. I samma andra började vissa kommuner ge papperslösa ekonomiskt bistånd.

Det hela var mycket märkligt. Skulle de som inte hade rätt att vara i landet alltså plötsligt få det, och dessutom ta del av välfärdsstatens resurser? Skulle de jagas av en myndighet men skjutsas till skolan och få tandställning av en annan? Tydligen.

Hans Bergström skrev intressant i Neo 2015 att detta skakade om hela tanken på nationalstaten, då det förstås innebar ”kaos i synen på vilka som ingår i det svenska medborgarkontraktet” att papperslösa får rätt till skola och sjukvård på bekostnad av svenska skattebetalare.

Han menade att den nya svenska migrationspolitiken inte erkände grunderna för nationalstaten, det vill säga ”att ett folk av medborgare bildar ett demos med en balans av rättigheter och skyldigheter samt ett historiskt arv på ett bestämt territorium”. Han lyfte att DN:s ledarsida till och med hade föreslagit att papperslösa skulle ges rätt till demokratiskt deltagande (17/3 -13).

Det är lätt att vara efterklok – men också tid att vakna ur baksmällan, ta en samarin och tänka klart igen.

Tillbaka till ideologierna och visionerna. För som Björk sa i P1: ”Vad hjälper det om man vinner val men förlorat sin själ”?

Det ligger något i det. Politiker vinner på att våga vara rakryggade. Man kanske låter gulligare om man säger ”hjärtan”, men empati måste även åtföljas av mindre publikfriande, långsiktigt hållbara, principer.

För hur ser det ut nu? SD fortsätter ligga högt i opinionen medan MP och M kämpar. Ingen vet vad som hade hänt om alliansen inte hade satt sig med MP 2011. Ingen vet vad som händer härnäst. Men ett nytt ordspråk kanske lyder: Stäng inte en dörr åt andra, du får den lätt själv i nyllet.