Carolin Dahlman: Skönmåla inte utrikes föddas situation på arbetsmarknaden
Enligt Arbetsförmedlingens prognos tillsattes åtta av tio nya jobb med utrikesfödda förra året. ”Hela jobbtillväxten – samtliga nya jobb inom industrin – gick till utrikesfödda. 90 procent av arbetstillväxten inom offentlig sektor gick till utrikesfödda”, kommenterade prognoschefen Håkan Gustavsson, som menade att industrin, handeln, hotell och restaurang, skola, vård och omsorg är helt beroende av invandrad arbetskraft (Ekot 13/6).
Mikael Sjöberg, Arbetsförmedlingens generaldirektör, skrev i ett pressmeddelande att: ”Utrikes födda är nödvändiga för att företagen ska kunna växa”.
Det lät mycket positivt, och en del kanske kände en viss lättnad. De kanske hoppfullt tänkte: Se där, de nyanlända blir inte alls en kostnad och utan dem skulle vi aldrig klara oss.
Men är det sant? Jag önskar att det var så, men bilden är komplex.
Till viss del är det korrekt, för bristerna inom exempelvis hemtjänsten är stora och de nyanlända blir där ett välkommet tillskott (om de kan svenska) och ett sätt för många att försörja sig själva.
Men enligt Arbetsförmedlingens rapport har sysselsättningstillväxten bland utrikes födda gradvis avtagit sedan första halvåret 2017. Dessutom är det bara personer med gymnasieutbildning eller högre som har orsakat ökningen. ”För de med kort utbildning är sysselsättningen bestående låg och arbetslösheten är avsevärt högre än för övriga utbildningsnivåer.”
Ja, arbetslösheten bland personer som saknar gymnasieutbildning är fyra gånger högre än bland övriga (17,4 jämfört med 4,2). Arbetslösheten bland utrikes födda utan gymnasieutbildning är hela 33,7 procent och bland utomeuropeiskt födda utan gymnasieutbildning är arbetslösheten närmare 39,1 procent. Är det en triumf? Knappast.
Men från regeringshåll lät det glatt. ”Arbetslösheten fortsätter att minska, bland både inrikes- och utrikesfödda”, twittrade Morgan Johansson (S) på torsdagen (14/5). Det är att försköna sanningen, och kanske legitimera att hans parti går i LO:s ledband och vägrar röra LAS, godkänna lägre lönenivåer och dessutom vill göra det svårare att visstidsanställa, trots att det hade kunnat bli en chans att få en fot in på arbetsmarknaden.
För det finns uppenbarligen en grupp som helt försvinner bakom hans glada tillrop och som hade behövt reformer. Ungefär varannan som ingår i etableringsuppdraget saknar gymnasiekompetens och av dem saknar hela två av tre till och med grundskolekompetens (Ekonomifakta 26/4). Hur ska förnekande av att de finns hjälpa dem? Den förnekade, bortglömda gruppen lär knappast jubla.
Det finns synnerligen starka skäl att dela upp statistiken för att se dem. Bland de som är födda inom Europa är arbetslösheten 7,3 procent medan den i gruppen födda utanför Europa är 22 procent (111 400 personer) (AF 13/5).
Ett annat smolk i glädjebägaren är att det är enkelt att få in folk i sysselsättningsstatistiken, vilket kan leda till att man tolkar siffrorna med ett större leende än vad som är motiverat. Enligt SCB:s AKU räknas den som har utfört minst en timmes arbete under en referensvecka som sysselsatt. Även personer som har subventionerade – det vill säga skattefinansierade – jobb räknas in.
I en rapport från i maj får fler jobb ”med hjälp av subventionerade anställningar” (Arbetsförmedlingen 29/5). Det betyder alltså inte att de får jobb på en vanlig arbetsmarknad, utan att de får en anställning som till stor del betalas av andra skattebetalare. Det är jobb som kostar för det gemensamma i stället för att bringa in pengar till vård, skola, omsorg, polis och försvar. Är det en triumf?
Enligt ett pressmeddelande från 29 maj har ”möjligheten att få ett osubventionerat arbete minskat sedan 2010. En förklaring är att allt fler, 75 procent av de inskrivna arbetslösa, hör till de grupper som står längre från arbetsmarknaden. Hit räknas utrikes födda, lågutbildade, äldre och personer med en funktionsnedsättning”.
Att påtala att många utrikesfödda är arbetslösa betyder inte att man kritiserar individerna, utan är bara ett konstaterande av faktum. Verkligheten behöver ses på med vakna, öppna ögon för att kunna förbättras. Ingen vinner på att politiker och tjänstemän gömmer sig bakom statistik som suddar ut extremerna genom att mäta snittet.
Det finns en stor grupp som har mycket låg utbildning och de behöver pressas till att utbilda sig och att lära sig svenska. De behöver uppmärksamhet; de behöver hjälp. Jag tycker tråkigt att det är trist att ständigt behöva prata om integrationen, men så länge reformerna är långt borta kommer det att behövas. Så länge blundkultur råder behöver vi som törs se fortsätta tjata.
Det finns dock självklart ingen anledning att svartmåla. Sveriges arbetsmarknad behöver utbildad personal som kan fylla luckorna på arbetsmarknaden, och om de utrikes födda skaffar sig kompetens som efterfrågas kommer de att bli viktiga för tillväxten och slippa vara beroende av bidrag.
Krafterna behövs och de som idag är arbetslösa kan få jobb, men de behöver specialhanteras. Att myndigheter försöker ge sken av att allt är toppen är farligt. Att partierna är så rädda för att göra modiga reformer likaså.
När de börjar lyssna kan vi triumfera.
