Sverige har paralyserats av mörkrädda politiker som tycks vara mer måna om att hålla sig undan Sverigedemokraterna än att styra landet enligt sina visioner och övertygelser. Värnandet om den egna självbilden är förödande för framtiden.
Efter Anna Kinberg Batras (M) utspel i förra veckan gick Liberalerna och Centern upp i falsett kring farorna med att lägga fram en gemensam budget för den politik man tror på. Orsaken till ängslan var att detta skulle betyda att man behövde stöd från Sverigedemokraterna.
Gulan Avci, ett framtidsnamn inom L, skrev på Facebook: ”Hur kan man dela värderingar med ett parti som piskar igång antisemitiska strömningar” och ”Hur kan man ta stöd av ett parti som har en medeltida inställning till jämställdhet”?
Men var i Kinberg Batras utspel framkom det att M nu delar värderingar med SD? Ingenstans. Hon har varit tydlig med att hon varken vill bilda regering med eller förhandla om budget med SD. Så vad är problemet?
Även regeringen får regelbundet stöd av SD i riksdagen; vartannat förslag stöttades av SD under 2015/16 och när Tomas Eneroth (S) fick frågan: ”Struntar ni i att lägga förslag för att ni vet hur SD kommer att agera?” svarade han: ”Det var det dummaste jag har hört, det skulle aldrig förekomma. Vi lägger vår politik” (SvD 6/6 -16).
Oppositionen tänker dock annorlunda ”Vi är inte beredda att samarbeta med SD”, meddelade Christer Nylander (L) i riksdagen (19/1). Men vad betyder samarbete?
För ett par veckor sedan röstade både Alliansen och SD för att stoppa kvoteringsförslaget från regeringen. Det kunde man visst göra utan att plötsligt transformeras till varken nazist eller rasist eller medeltidsmansgris. Sedan valet har det lagts hundratals tillkännagivanden där SD, M, KD, L och C stått på samma sida i diverse frågor.
Avcis utfall följdes av en utläggning om att det behövs en svensk skola som ger alla barn lika möjligheter, en integration som både ställer krav på anpassning och ger möjligheter...” och så vidare.
Men om man inte har makt har man ingen makt – och kan varken förändra skolan eller integrationen. Lycka till med att göra skillnad med några malliga fraser på sociala medier som gillas av kompisarna. ”Tumme upp”-stöd kanske känns härligt men är värdelöst som valuta när man köpslår om verkligt inflytande. Vad spelar det för roll vad som står i de egna pamfletterna om man inte har majoritet för att få igenom idéerna? Svar: ingen roll alls.
Annie Lööf (C) fick hurra-rop för att vara ”fast besluten om att inte bilda regering med stöd från SD”. Någon skrev: ”Tack för ditt politiska ledarskap. Kapitulera ALDRIG för SD-rasisterna”.
Men vad vill hon då? Lööf vägrade inför valet 2014 att samarbeta med S trots Stefan Löfvens ivrigt utsträckta hand. Nu vägrar hon stå upp för en gemensam allianspolitik. Att vända SD ryggen kanske ger poäng i Facebooks skönhetstävling där den med tjusigast åsikter vinner. Men Sverige förlorar. Just nu kan Lööf glida fram i opinionen tack vare sin fria position. Hon kan ta den gamla miljöpartistiska linjen då MP själva tvingats kliva ur sin vilsamma lotusställning och börja jobba, prioritera, acceptera målkonflikter, men för alla som frustrerat står bredvid och ser på när landet dras vänsterut blir hennes linje ganska egoistisk och svekfull.
Nu kapitulerar hon inte för SD – men väl för S, MP och V.
Sverige har en regering som vill stärka politikernas makt och minska människors. Friskolor och privata vårdcentraler riskerar att försvinna, det kommer att fortsätta läggas ofinansierade förslag och skatterna kommer att höjas tills näringslivet knappat kan andas längre. Riksrevisionen har varnat för att kommunalskatterna behöver höjas med två kronor för att behålla nuvarande standard, och den som följer nyhetsflödet undrar om nuvarande standard verkligen är bra nog med tanke på väntetiderna på akuten och bristerna i äldreomsorgen. Den omfattande invandringen 2015 kommer att åtföljas av anhöriginvandring som kommer att späda på bostadsbristen, arbetslösheten och ytterligare öka behovet av tolkar och socialsekreterare. Detta tycks S och MP inte bry sig om. Så vem ska rädda Sverige om oppositionen jagar likes i stället för att våga agera?
L och C är rädda för kaos, cirkus och osäkerhet. Men den som tror att det blir mindre av turbulens efter nästa val tror fel. SD måste hanteras vare sig man vill det eller inte. KD kan åka ut. V kan få än större makt över våra liv och plånböcker.
SD må ha en obehaglig historia och gång på gång avslöjas partiföreträdare för att ha antidemokratiska och antiliberala åsikter. Politiken svajar och det är svårt att tolka var man står förutom i frågan om massinvandring där Jimmie Åkesson är övertydlig. Men de har makt.
Att oppositionen sitter i några ytterligare interna framtidsplaneringsmöten och käka muffins funkar inte. Den som vill skapa ett annat Sverige få vackert finna sig i att verkligheten existerar och att det är bråttom att agera. Om inte nu, när?
Medierna med sina frågor om ”normalisering” och de rödgröna med sina fördömanden gör sitt bästa för att få det att verka som att M nu bjuder in SD i värmen, men det är snarare tvärtom. Beröringsskräcken för SD har gett partiet mer makt än något annat och detta kan väl knappast gillas av någon.
Man blir faktiskt inte smittad av SD-bakterier bara för att man pratar med partiet; om man tror det är man knappast stark i sin övertygelse från början.
