Annons

Små steg för att stoppa gängens dödsdans

Att hålla gärningsmännen från gatan kan förhoppningsvis knäcka gängen på sikt. Men lagändringarna skulle ha kommit för länge sedan.
Ledare • Publicerad 29 augusti 2021
Detta är en ledare i Kristianstadsbladet. Kristianstadsbladets politiska hållning är liberal.
Skärpta straff är den väg som återstår för att bryta våldsspiralen, tack vare politikens saktfärdighet i hanteringen av gängbrottsligheten.
Skärpta straff är den väg som återstår för att bryta våldsspiralen, tack vare politikens saktfärdighet i hanteringen av gängbrottsligheten.Foto: Fredrik Sandberg/TT

Morgan Johansson (S) höll inte igen, när han i dagarna tog emot gängbrottsutredningen – ”de mest omfattande straffskärpningarna riktade mot kriminella gäng som någonsin presenterats” konstaterade justitieministern nöjt. Olaga tvång, rån och utpressning är några av de brott som ska ge längre straff, för att försöka bryta de våldsspiraler som tar hela bostadsområden i besittning och skördar människoliv. Sommarens skjutningar, varav en där två barn i förskoleåldern skottskadades, har tydliggjort problemets vidd och allvar.

Inte sällan är även de som håller i pistolen bara barn. Utredningen föreslår därför att det ska bli straffbart att förse minderåriga med verktyg, instruera dem eller anlita dem för att begå brott. Att ansvar ska utkrävas från den som placerat en pistol i handen på en minderårig är rätt.

Annons

Det innebär dock inte att den ungdom som sedan avfyrar den är fri från skuld. I kriminella kretsar pratar man om att som 17-åring ”brösta en fyra” – det vill säga mörda när påföljden fortfarande är högst fyra års ungdomsvård. Lagom tills de fyller 21 år är de fria igen. Att hjärnan, och konsekvenstänkandet med den, ännu inte är färdigutvecklat i de sena tonåren anförs som argument för straffrabatt – men vilken 17-åring förstår inte innebörden av att beröva någon livet?

”Att saktfärdiga politiker istället lät problemet växa är bottenlöst sorgligt.”

Oviljan att sätta ungdomar i fängelse en längre tid är i grunden sund, tanken att småbrottslingar kan bygga upp ett kontaktnät och komma ut som mer härdade kriminella inte fel. Men synsättet hjälper föga när telefonboken är full med kriminella kontakter redan när de stiger in på anstalten. Insikten att den nya ungdomskriminaliteten är rå och brutal är viktig, men har tagit tid att etablera. Den är något helt annat än vad det svenska samhället tidigare haft att hantera.

Problemet är sällan att de tungt kriminella ungdomarna inte uppmärksammats i ett tidigt skede. Snarare tvärtom: i många fall läggs orosanmälningarna på hög, misslyckad insats följs av misslyckad insats. Kanske borde synnerligen oroande fall i ett tidigt skede tas över av polisen, för att hindra att ungdomen driftar iväg bortom räddning. Att de förebyggande insatserna som finns är otillräckliga är svårt att förneka, att förändra det grundläggande för att inte fler generationer ska gå förlorade. Men också lättare sagt än gjort.

För inbitna gängmedlemmar är gränserna redan sprängda. Som Moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forssell konstaterar hade utredningens förslag dugit, om de genomförts för fem till tio år sedan. Att saktfärdiga politiker istället lät problemet växa är bottenlöst sorgligt.

När kriminaliteten är ett faktum och det är för sent att förebygga återstår tyvärr inte mycket mer än att hålla gärningsmännen från gatan. Dels för att skydda såväl potentiella brottsoffer, som de själva – det saknas inte exempel på unga brottslingar som skjutits ihjäl kort efter att de muckat. Dels för att ge det förebyggande arbetet utrymme, avskräcka och förhindra rekryteringen. På lång sikt kan det knäcka gängen, och göra att den förödande dödsdansen där många unga är såväl offer som förövare kan få ett slut.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är ledarskribent

Mimmie Björnsdotter GrönkvistSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons