GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Sofia Nerbrand: Anders Tegnell är inte ett orakel

Den svenska pandemihanteringen är i många stycken ett misslyckande, men Folkhälsomyndigheten har varit osedvanligt framgångsrik på att regissera bilden av den.
Presskonferens eller gudstjänst?
Presskonferens eller gudstjänst?
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Kristianstadsbladet politiska etikett är liberal.

Nu är klockan fjorton noll noll. Myndigheternas presskonferenser har fungerat som en nationell lägereld, en plats där allsmäktiga hövdingar har förkunnat ordet. Medierna har rapporterat påbuden live, folket har lyssnat andäktigt.

"Myndigheternas presskonferenser har fungerat som en nationell lägereld, en plats där allsmäktiga hövdingar har förkunnat ordet."

Under lång tid ställdes få kritiska frågor av den samlade presskåren – med undantag av en tysk journalist som fick sina svenska kollegor att lyfta på ögonbrynen när han förra våren bad om att få underlaget för Folkhälsomyndighetens grundantaganden och strategi. Trots att både de fakta och det agerande som tjänstemännen presenterade kraftigt avvek från vad som sades och gjordes utomlands. Av andra forskare, myndigheter, politiker och internationella organisationer.

För inte skola vi ifrågasätta experterna. Vetenskapen. Det vore oseriöst och rentav skadligt för förtroendet för myndigheterna – och i förlängningen skulle det kunna leda till att fler röstar på missnöjespartiet Sverigedemokraterna. Så lyder evangeliet. Och därav följde länge politisk borgfred och journalistisk hovsamhet.

Men enligt Christian Christensen, professor i journalistik, är det inte nyhetsjournalisters roll att öka förtroendet för staten. De ska rapportera, granska och ansvarsutkräva. Punkt.

Hur har det stått till med den saken under pandemin?

Journalisten Lisa Bjurwald har gått igenom tusentals artiklar och tv-inslag. I en rykande färsk rapport, ”Maktens granskare eller maktens megafoner? Svensk journalistik under coronapandemin” – utgiven av Näringslivets medieinstitut – visar hon att det har funnits ett alldeles för okritiskt perspektiv i mediekåren, kombinerat med en flockmentalitet bland journalister. Inte sällan har det förekommit ren ”pressmeddelandejournalistik”.

Därtill lägger hon en bristfällig nordisk bevakning, att man gått som en katt kring het gröt rörande själva strategin samt en problematisk hållning till avvikande röster, bland annat ”de 22 forskarna”.

Hon menar vidare att ett för smalt persongalleri har fått komma till tals, och att ett fåtal röster har blivit tongivande. Huvudpersonen är statsepidemiolog Anders Tegnell som har förekommit i media ungefär lika många gånger som statsministern och dubbelt så många gånger som socialministern under pandemin.

Särskilt under de första månaderna var det gott om lovord och idoldyrkan av Anders Tegnell. ”Tegnell – vår guide till galaxen” löd rubriken till exempel när den tongivande Lena Mellin tog till orda i Aftonbladet. Enligt Lisa Bjurwald återgav svenska medier även hyllningarna – gärna stort uppslagna – som förekom i internationell press. Men inte de mer negativa omdömena.

Detta kan ha bidragit till att svenska folket hemföll åt ett visst mått av coronanationalism. Charlotta Friborg, programchef och ansvarig utgivare på SVT Riksnyheterna, berättade på seminariet när rapporten presenterades i veckan att hon och programledaren Anders Holmberg fick drygt 500 arga mejl från tittare, efter att han hade ställt tuffa frågor till statsepidemiologen i Aktuellt den 26 mars förra våren.

Jörgen Huitfeldt, chefredaktör för nättidskriften Kvartal, fyllde i att svenskar ”gärna går till kyrkan och lyssnar på prästen”. I detta fall på myndigheternas pressträffar klockan två. Och på så vis har Anders Tegnell fått en oerhörd makt över folks tankar och känslor, menar han. Det finns samtidigt en rädsla för att avvika och vara besvärlig i Sverige, vilket kan bidra till att man inte ställer ”jobbiga” frågor som varför.

Charlotta Friborg lyfte även fram att reportrar har haft större vana att granska politiker, men att de har varit mer valhänta inför att ställa tjänstemän till ansvar. För det är en unik situation att det inte är folkvalda som hållit i taktpinnen under en kris. Experterna har med sin pondus, och på sitt podium, också kunnat slänga sig med studier och tal om evidens – som de sedan inte har redovisat.

Det är allmänt omvittnat att Folkhälsomyndigheten har varit oerhört tillgängliga på presskonferenserna, men att den inte har lämnat ut begärda handlingar skyndsamt till journalister. Detta är djupt bekymmersamt.

"Transparens från ämbetsmän som har en enorm makt över bokstavligen allas våra liv borde vara A och O."

Transparens från ämbetsmän som har en enorm makt över bokstavligen allas våra liv borde vara A och O.

En smula symtomatiskt tackade Anders Tegnell först ja till en intervju med Lisa Bjurwald via mejl, men när han fick frågorna så ställde han in. Inte heller någon annan från myndigheten har velat medverka.

Den svenska coronahanteringen är i många stycken ett misslyckande, men Folkhälsomyndigheten har varit osedvanligt framgångsrik på att regissera bilden av den.

Vi får hoppas att Coronakommissionen lägger fler kort på bordet och att de rätta frågorna ställs och debatteras inför valet nästa höst.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör på Kristianstadsbladet

Läs mer