Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Den rödgröna röran är bara dålig
Så har då Stefan Löfven (S) blivit statsminister igen. Man måste ge Socialdemokraterna ett erkännande för att de är så suveräna på att behålla regeringsmakten i Sverige.
Fast oklarheterna om vilken politik som de ska – och kan – föra är stora. Regeringen Löfven III har ett synnerligen svagt parlamentariskt stöd och hela 173 riksdagsledamöter röstade nej i onsdagens statsministeromröstning. Dessutom har Centerpartiet gått i opposition, även om det som tungan på vågen släppte fram Stefan Löfven genom att lägga ner sina röster.
Inget gott har kommit ur de senaste veckornas turbulens. Sverige har nu en rödgrön regering som gjort upp med en socialistisk politisk vilde om att välfärdsföretag ska förhindras att göra vinst i stället för att genomföra de liberala reformer som januariavtalet innehöll. Liberalerna och Centerpartiet är inte längre förhandlingspartners i budgetarbetet inför nästa år, vilket öppnar för betydligt rödare politik.
”Liberalerna och Centerpartiet är inte längre förhandlingspartners i budgetarbetet inför nästa år, vilket öppnar för betydligt rödare politik.”
Dessutom råder stor osäkerhet kring huruvida regeringen kommer att respektera Centerpartiets krav för att rösta gult, eftersom Miljöpartiets partiledning blev överkörd av sin partistyrelse på måndagen. Överenskommelsen som de är oense kring har heller inte offentliggjorts, vilket inte torde stärka allmänhetens respekt för toppolitikerna.
Vidare har Vänsterpartiet flyttat fram sina positioner och tyvärr stoppat fri hyressättning för nya lägenheter. Sverigedemokraterna har också stärkt sin ställning och knutit starkare band till Moderaterna och Kristdemokraterna. Trion kan mycket väl bilda en majoritet för en högerbudget redan i höst och då har Stefan Löfven lovat att avgå igen. Krisen har alltså kanske bara skjutits upp några månader.
”Krisen har alltså kanske bara skjutits upp några månader.”
Nyamko Sabuni såg också sin chans att snabbt byta sida i förtid, vilket ytterligare ökar spänningarna inom Liberalerna. Många trotjänare som inte vill gå till val på att bilda en moderatledd regering med utpräglad konservativ politik kommer att lämna det pyttelilla partiet. Risken är påtaglig att det åker ur riksdagen på kuppen.
Att C återigen skulle ha röstat nej till Ulf Kristersson (M) till statsminister – men tryckte på gul knapp till Stefan Löfven – vidgar dessutom gapet mellan de forna Alliansvännerna. Moderatledaren pekar nu på att C är att betrakta som ett stabilt stödparti till Socialdemokraterna och placerar henne i vänsterburen. Hans besvikelse är påtaglig, vilket lär försvåra framtida samarbete.
Trots att Annie Lööf (C) tydligt sagt att utfallet nu inte är optimalt. Och hon röstar inte nej till honom, utan till att ge makt till det nationalistiska SD. C kommer också att lägga fram sin egen budgetmotion och gå till val som ett fristående liberalt parti.
Att de rödgröna fick ett enda mandat mer än allianspartierna efter valet 2018 har onekligen fått en enorm betydelse för svensk politik. Om inte annat visar det hur viktigt det är att rösta. Varje medborgare har stor makt i september nästa år – om inte förr.
Sofia Nerbrand är politisk redaktör
