Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Det är inte förräderi att kritisera Sveriges coronahantering

Efter lite research insåg jag att det var allvar och varnade i en artikel i Sydsvenskan för att världen stod inför en pandemi. Okunskapen och osäkerheten var stor och jag plöjde alltifrån Hongkongbaserade South China Morning Post till vetenskapliga tidskrifter. Jag intervjuade inlåsta människor i Wuhan och började följa stjärnforskare världen över.

Redan från början stod det klart att den svenska Folkhälsomyndigheten, med statsepidemiolog Anders Tegnell i spetsen, gjorde helt andra bedömningar än majoriteten av experter i omvärlden.

Hanterade Sverige ett eget virus?

Här löd budskapet att det nya coronaviruset inte skulle orsaka en pandemi, och det skulle i vart fall inte komma till Sverige. När sjukhusen i Italien översvämmades av covidpatienter påstod Tegnell att smittan bara fanns på låglandet och att svenska alpresenärer inte behövde vidta några åtgärder när de återvände hem.

När samhällssmittan var ett faktum här skulle den snabbt bränna igenom befolkningen och unga och friska hade inget att oroa sig över. Inom kort skulle en betydande immunitet bromsa förloppet. Så blev det som bekant inte.

Vidare ansåg Folkhälsomyndigheten fram tills helt nyligen att viruset i stort sett bara sprids av personer som känner symtom, trots att det kom rapporter om motsatsen för snart ett år sedan. Fortfarande erkänner inte myndigheten att covid-19 sprids via aerosoler, trots att det är väl belagt. Amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC visade också häromdagen att munskydd har en avsevärd skyddseffekt. Men svenskarna uppmanas inte att bära det. Inte ens i sjukvården, omsorgen och hemtjänsten har det varit självklart.

Myndigheterna har kommunicerat ymnigt på sina dagliga presskonferenser, men ofta utan att lämna ut underlag eller källhänvisningar. Statistiken över smittoläget och antal döda kännetecknas av eftersläpningar.

Listan på missbedömningar och felgrepp kan göras längre.

De felaktiga grundantagandena och analyserna har lett till att Sverige har satt in åtgärder för sent och på fel sätt. Med förödande konsekvenser. Sverige tillhör de länder med flest dödsfall per capita.

Ändå fick en liten grupp personer på ”expertmyndigheten” länge ha monopol på att definiera verkligheten och vetenskapen. Landets politiska ledning lämnade walkover från start. Både statsminister Stefan Löfven och moderatledaren Ulf Kristersson har sagt sig vara ovilliga att agera som ”hobbyepidemiologer”. Men att de inte har en doktorshatt har väl aldrig hindrat dem från att uttala sig om något annat politikområde? För coronastrategins mål och pandemihanteringen är i högsta grad politik. Både moraliskt och praktiskt.

Men inte heller de etiska avvägningarna har redovisats eller diskuterats i Sverige. Beslutsfattarna valde helt sonika att ”platta till kurvan” för att värna vården – inte att minimera smittspridningen för att rädda så många som möjligt från sjukdom och död, vilket de flesta andra länder gjorde. Varför? På vilka grunder?

Även medierna har i mångt och mycket främst skildrat krisen från statsledningens perspektiv. Har man inte följt internationell press är det dock kanske inte så tydligt hur avvikande det har varit.

Självfallet har det funnits röster som ställt frågor, invänt och kritiserat såväl premisserna som prioriteringarna. Men de har avfärdats, inte sällan som icke-vetenskapliga, olyckskorpar eller rentav landsförrädare. Undertecknad har egen erfarenhet av detta.

De 22 forskarna, som i april framförde rön som i en internationell kontext var mainstream och sedan visade sig vara korrekta, fick löpa gatlopp. Flera av dem har lämnat Sverige efter att ha upplevt att det är för lågt i tak här.

Flockmentaliteten har varit stark under det gångna året, på ett förunderligt och förfärande sätt. Vetenskapsmän och sjukvårdspersonal – både anhängare och kritiker av Sveriges hållning – vittnar om att de inte längre vill eller vågar delta i det offentliga samtalet om corona. Ytterst handlar det om en rädsla för att bli av med jobbet, forskningspengar, anseende, inbjudningar och vänner.

Under veckan har det rasat en debatt om coronadebatten, efter ett vinklat program av Vetenskapsradion (9/2). I det tecknades en försåtligt bild av en Facebookgrupp, med ett par hundra medlemmar, som påstås motverka landets intressen genom att koordinerat kritisera den svenska strategin och hanteringen i allehanda medier.

Svenska Dagbladets vetenskapsreporter Emma Frans twittrade att gruppen var ett hot mot demokratin och Folkhälsomyndigheten retweetade pikant nog hennes meddelande om otillbörligt påverkansarbete.

Men det är inte förräderi att ifrågasätta, argumentera och påtala fel i syfte att finna sanningen samt skapa rättvisa och ett bättre utfall. Tvärtom.

Det är inte illasinnat att stå upp för humanism och individuella rättigheter när sköra människor far illa. Det är inte illojalt att slå larm om brister i en verksamhet.

Det är inte heller fel att samlas på sociala medier och organisera opinionsarbete. I andra fall betraktas det som välkommet engagemang i demokratins tjänst.

Däremot är det självklart förkastligt att inte vara vän med sanningen, medvetet sprida falska budskap och att hota och förnedra meningsmotståndare.

Sverige skulle må betydligt bättre om vi hade en mer tillåtande och trevlig debatt. Om fler kunde skilja på sak och person, och avhålla sig från personangrepp eller anklagelser om ont uppsåt. Om fakta hade varit viktigare än avsändare. Om regeringen hade lyssnat på fler experter. Och om de ansvariga hade visat större ödmjukhet, transparens och ansvarstagande.

Politiker, tjänstemän och journalister har en viktig läxa att göra genom att besvara några frågor: Stämmer mina premisser? Vilka värderingar utgår jag ifrån? Redovisar jag dem öppet? Lyssnar jag på oliktänkande och deras argument?

Alla medborgare har rätt att på ett respektfullt sätt uttrycka sin åsikt. Utan oro för repressalier från omgivningen, arbetsgivare, public service och staten.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör på Kristianstadsbladet