Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Klagovisorna om Sverige är förödande
Det är ganska obegripligt att var tredje svensk sympatiserar med Socialdemokraterna, givet att den ständiga rapporteringen om brister och hemskheter och att alla verkar så missnöjda. I andra länder, såsom i Frankrike, riktar invånarna sin ilska mot president Emmanuel Macron när energipriserna går upp. I Sverige stiger förtroendet för statsminister Magdalena Andersson, trots att hon som mångårig finansminister har ett stort ansvar för de höga skatterna på bland annat bensin och diesel.
”Avsaknaden av ett möjlighetsinriktat ledarskap innebär en hög kostnad för alla oss som lever i Sverige.”
Socialdemokraterna är världsmästare i att gå i opposition mot sig själva – och samtidigt behålla regeringsmakten. Magdalena Andersson konstaterade på torsdagen: ”För att sammanfatta problembilden: integrationen har varit för dålig, samtidigt som vi haft en stor migration. Samhället har också varit för svagt. Med för svaga resurser till polisen, till skolan, till socialtjänsten. Med för svaga lagar för att beivra brott och motverka sociala problem. För svaga insatser för att bryta långsiktig arbetslöshet.”
Det låter som om hon vore oppositionsledare, men hon har varit med och styrt Sverige i snart åtta år. Liknande tongångar kommer vi att få höra i morgon på 1 maj när biståndsminister Matilda Ernkrans talar under de röda fanorna i Bromölla och Kristianstad.
Budskapet från alla ledande politiker – från höger till vänster – är att samhället håller på att gå sönder. Moderatledaren Ulf Kristersson, som gästade Kristianstad i onsdags, har ett likaledes mörkt budskap och lovar att ”få ordning på Sverige”. Vart har det tidigare så framtidsoptimistiska och visionära Moderata samlingspartiet tagit vägen? Det som trodde på innovation, synergier, samarbete, öppenhet och frihet.
Avsaknaden av ett möjlighetsinriktat ledarskap – såväl retoriskt, ideologiskt som reformmässigt – innebär en hög kostnad för alla oss som lever i Sverige. För det är så mycket positivt som aldrig blir verklighet.
Det är förödande att ingen ledande politiker har en stark berättelse, där allt det som faktiskt fungerar väl och rentav blir bättre ingår, eller en klar bild av hur vi ska skapa en ljus framtid. Detta göder rädslan hos befolkningen. Under valrörelsen kommer vi att få se mängder av utspel från partierna om hårdare tag och högre murar mot omvärlden – och den negativa spiralen fortsätter.
Missmodet och misstänksamheten undergräver även förutsättningarna att finna konstruktiva lösningar på de problem som verkligen finns. Sverige skulle bland annat behöva rejäla reformer av arbetsmarknaden, skatter, bostäder, vården och skolan för att upprätthålla en hög tillväxt. Särskilt nu när kriget skakar Europa och priserna skenar.
Men politiken är helt låst på det nationella planet. S-regeringen är reaktiv, senfärdig och när det väl läggs propositioner går de ofta inte igenom. Inte ens statsbudgeten, vilket är högst anmärkningsvärt. Och V och C får inte igenom höjda pensioner respektive liberaliserat strandskydd – trots att de förhandlade fram detta för att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Och får inte Ulf Kristersson ihop ett regeringsunderlag med minst 175 mandat kommer han att vara i samma situation – om han lyckas bilda regering.
Blockpolitiken cementerar status quo. Stagnationen som följer av detta är förmodligen det mest allvarliga hotet mot Sverige.
Sofia Nerbrand är politisk redaktör. Följ henne på Twitter.
