GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Sofia Nerbrand: Låt nu inte regeringsfrågan förgöra alliansen för alltid

Långsiktigt behövs alliansen och den politik som bara den kan föra. Därför måste M, C, L och KD nu vårda sina relationer.
Ledare – signerat • Publicerad 29 juni 2021 • Uppdaterad 29 juni 2021
Detta är en ledare i Kristianstadsbladet. Kristianstadsbladets politiska hållning är liberal.
I grunden meningsfränder, inte fiender. Alliansens valspurt 2018.
I grunden meningsfränder, inte fiender. Alliansens valspurt 2018.
Foto: Jessica Gow/TT

Ett enda mandat. Det avgjorde inte bara regeringsfrågan utan beseglade även alliansens öde 2018. Efter att rösterna räknats samman stod det klart att de rödgröna samlade 134 riksdagsledamöter och alliansen 133. Således behövde M, C, KD och L stöd från SD för att bilda en regering och få igenom sin budget – och det hade samtliga fyra sagt nej till före valet.

För Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) var det verkligen inte tänkbart att samarbeta med det nationalistiska missnöjespartiet, vilket många moderater och kristdemokrater nog inte tog på tillräckligt stort allvar. Därav den stora chocken, ilskan och besvikelsen när L och C röstade aktivt nej till Ulf Kristersson (M) som statsminister efter den första talmansrundan efter förra valet.

”Tänk om Ulf Kristersson, Annie Lööf, Nyamko Sabuni och Ebba Busch återigen kunde fokusera mer på de gemensamma nämnarna och ha som mål att bilda en borgerlig regering efter valet 2022.”

Det upplevda sveket att inte släppa fram en borgerlig regering bestående av M och KD har förgiftat relationerna mellan de forna alliansvännerna. De raljanta och kritiska kommentarerna mot Annie Lööf har varit legio, inte minst på sociala medier. Och regeringsfrågan har kluvit Liberalerna mitt itu. Samtidigt visar vissa liberaler, med hemvist i båda partierna, närmast ett förakt mot Moderaternas och Kristdemokraternas högergir och närmande till SD i frågor som rör migration och brottsbekämpning.

Att alliansen gick hädan är mycket synd. För den var ett framgångsprojekt. Dåvarande moderatledaren Fredrik Reinfeldt lyckades ena fyra partier och bryta socialdemokratins maktmonopol, först genom att få egen majoritet i riksdagen och sedan bli omvald som statsminister. Alliansen förändrade synsätt i samhället och genomförde en lång rad reformer som Sverige behövde.

Kittet i alliansen bestod i tron på och respekten för den enskilde individen. Att hon kan – och förväntas – göra rätt för sig om hon får de rätta förutsättningarna. Att civilsamhället är ett viktigt komplement till välfärdsstaten, att skatter inte ska vara för höga och att företag skapar välståndet. Frihet, valfrihet, optimism och öppenhet var signum för hela projektet.

Dessa utgångspunkter och värderingar förenar fortfarande de fyra borgerliga partierna. Och det är värt att minnas att varken Annie Lööf eller Jan Björklund ansåg att regeringen Löfven var önskvärd eller optimal. Men i valet mellan S och SD valde de att hellre förhandla fram liberala reformer i januariavtalet i utbyte emot att Stefan Löfven skulle få bli statsminister igen.

En av anledningarna till att C och L valde att inte ingå i regeringen var att de ville ha möjligheten att gå till val som allians igen 2022. Detta syns dock numera mycket avlägset. Och det är synd. För de har fortfarande en stor samsyn om grundläggande frågor – men som nu överskuggas av regeringsfrågan, vilken ytterst drivs av olika synsätt hur man ska förhålla sig till SD.

Tänk om Ulf Kristersson, Annie Lööf, Nyamko Sabuni och Ebba Busch återigen kunde fokusera mer på de gemensamma nämnarna och ha som mål att bilda en borgerlig regering efter valet 2022. Det krävs som sagt var bara något ynka mandat för att skapa förutsättningarna.

Men då får de inte ta heder och ära av varandra under kommande talmansrundor. Och komma ihåg att även om de landar i att rösta olika i statsministeromröstningar igen – givet valresultatet från 2018 – så är de i grunden meningsfränder. Inte fiender.

Långsiktigt behövs alliansen och den politik som bara den kan föra.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör på Kristianstadsbladet

Sofia NerbrandSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.