Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Nyamko Sabuni svarar inte på kärnfrågan

Hon använder formuleringar som att det är ”nödvändigt att samtala och söka samsyn i sakfrågor med riksdagens alla partier” (DN Debatt 6/3). Men vad betyder det? Partistyrelsen ska ha lämnat frågan om budgetsamarbete med SD obesvarad, enligt Dagens Nyheters politikkommentator Ewa Stenberg.

Nyamko Sabuni förklarar att L ämnar ”hedra” januariavtalet och göra upp med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet om nästa års statsbudget. Sedan är samarbetet i praktiken över, ett knappt år före valet.

Majoriteten av partiledningen hoppas att L ska framstå som ett borgerligt parti och vinna tillbaka ett stort antal förlorade väljare. Partiets skara av sympatisörer och medlemmar har minskat dramatiskt, inte minst under Sabunis ledning.

Men regeringsfrågan splittrar L ända upp i partitoppen. I partistyrelsen röstade 10 av 23 ledamöter mot beslutet och i riksdagsgruppen blev ställningen 11-8. Riksdagsledamoten Christer Nylander från Kristianstad och borgarrådet Jan Jönsson i Stockholm har formulerat deras gemensamma reservation. I den står att läsa:

”Vår berättelse om Sverige handlar om mer än sakpolitik. Att riva hinder för människors frihet handlar inte bara om lagstiftning och budget utan också om att bekämpa strukturer, värderingar och normer som begränsar människors frihet och möjligheter. Varje tendens till rasism, ojämställdhet, inskränkthet och intolerans ska bekämpas.”

Klyftan i partiet springer ur helt olika synsätt på Sverigedemokraterna och deras värderingar. L och SD är historiskt och politiskt varandras motsatser, och det är ingen slump att de båda önskar att det andra partiet ska åka ur riksdagen.

Ena hälften av Liberalerna identifierar sig som ”borgerliga”, en etikett som framför allt uppkommit för att beskriva liberalkonservativ politik och M och KD efter att Alliansen gick i graven. De bedömer att de kan förhandla sakfråga efter sakfråga med alla, inklusive SD. Men hur ett parti som är en tiondel så stort ska kunna få som det vill är osannolikt. Och att SD skulle släppa fram en moderatledd regering utan att ha inflytande över statsbudgeten är inte heller troligt. Varför skulle de?

Den andra hälften i L identifierar sig som garanter för demokrati och tolerans – och som motståndare mot såväl främlingsfientlighet som toksocialism. De menar att det långsiktiga hotet från socialkonservativa är större än det från Socialdemokraterna.

Som Anna Starbrink, regionråd i Stockholm, uttrycker det: ”Jag uppfattar att Sabunis besked är att L ska förhandla budget med SD. Min uppfattning är att det inte kan vara Liberalernas uppgift att ge nationalpopulisterna ett sådant inflytande. Vi borde ta striden mot liberalismen värsta fiender, inte slå oss ned i deras knä.”

Med fredagens besked lyfte L dock i praktiken bort hotet om ett extraval, efter en konflikt mellan Nyamko Sabuni och statsminister Stefan Löfven (S) om en kommande proposition om migrationspolitiken. Det kan vara skönt för ett parti som skvalpar runt 3 procent i opinionsundersökningarna.

Men frågan är ju om Liberalerna kommer att kunna vinna tillräckligt många väljare för att klara riksdagsspärren i september 2022 med den inriktning som Sabuni nu väljer. De företrädare, som likt Christer Nylander och Anna Starbrink, förordar en annan väg kommer förmodligen inte att vara lika motiverade att bedriva valrörelse. Och liberala väljare som anser att värdegrund och människosyn är mer avgörande än samsyn i en del sakfrågor kommer med stor sannolikhet att rösta på Centerpartiet. Annie Lööf är tydlig om att hon inte kommer att samarbeta med Jimmie Åkesson, varken nu eller senare.

Och de som föredrar ”borgerlig” politik har redan dragit vidare till M eller KD. Att locka tillbaka dem när man är fyra på bollen efter Åkesson, Kristersson och Busch är inte enkelt. Och vilken trovärdighet har man som partner när man kilat stadigt med S och MP under nästan fyra år?

Det har också hänt mycket med Moderaterna och Kristdemokraterna sedan valet 2018. Dessförinnan sade båda partiernas ordförande att de inte litade på SD och att de inte skulle samarbeta. Nu närmast omfamnar Ulf Kristersson och Ebba Busch Sverigedemokraterna. Den förstnämnde medverkar i SD:s tv-kanal och den senare tackar för fikat från Åkesson på Instagram. De inte bara samtalar och vill göra upp om sakfrågor. De samsas alltmer.

Till viss del beror det på att moderater och kristdemokrater inser att de är beroende av SD:s stöd för att Ulf Kristersson ska kunna bli statsminister. Men M och KD har även blivit mer konservativa. De är betydligt mer kritiska till migration och förordar längre batonger än under alliansåren.

Samtidigt ska det sägas att regeringen, under Stefan Löfvens ledning, knappast utmärker sig för sitt starka ledarskap. Förmågan att hantera coronakrisen, elkrisen och brottsligheten lämnar mycket att önska och Socialdemokraterna borde inte få godkänt av väljarna 2022

Men till syvende og sist måste Nyamko Sabuni ändå lämna ett klart besked om hon anser att L ska låta SD ha ett betydande inflytande över regeringspolitiken i Sverige. Hon borde, likt sin företrädare Jan Björklund och sin liberala kollega Annie Lööf, svara nej på den frågan. Både före och efter nästa val.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör på Kristianstadsbladet