GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Sofia Nerbrand: Liberalism är inte borgerlig mittenpolitik

Liberalism står inte mitt emellan socialism och konservatism. Den utgår ifrån individens frihet – i bjärt kontrast till vänsterns klasstänkande och korporativism men också till till högerns familj och nation.
Sofia NerbrandSkicka e-post
Ledare – signerat • Publicerad 23 mars 2021 • Uppdaterad 23 mars 2021
Sofia Nerbrand
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Kristianstadsbladet politiska etikett är liberal.
Den gamle Folkpartiledaren Bertil Ohlin, som syns på målningen i bakgrunden, hade inte ställt sig bakom Nyamko Sabunis linje. Han valde framgångsrikt att gå i opposition i riksdagen för att driva regeringspolitiken i liberal riktning.
Den gamle Folkpartiledaren Bertil Ohlin, som syns på målningen i bakgrunden, hade inte ställt sig bakom Nyamko Sabunis linje. Han valde framgångsrikt att gå i opposition i riksdagen för att driva regeringspolitiken i liberal riktning.
Foto: Henrik Montgomery/TT

Liberalerna i Skåne ställer sig med bred marginal bakom Nyamko Sabunis linje om att bli ett ”borgerligt” parti. Men i Kristianstad och Malmö finns mer stöd för riksdagsledamoten Christer Nylanders motförslag att hellre gå i opposition än att stötta en regering som samarbetar med Sverigedemokraterna. På söndag ska L nationellt välja väg på ett partiråd.

Efter att ett majoritetsbeslut är fattat kommer hela partiet att ”vända blad”, sade riksdagsmannen från Lund, Mats Persson, i Ekot på måndagen. Tillåt mig tvivla på att så blir fallet.

Det gjorde han nämligen inte själv efter att hans önskan föll om att L skulle rösta för moderaten Ulf Kristersson som statsminister efter valet 2018. Den dåvarande partiledningen i Liberalerna valde i stället att förhandla fram januariavtalet och låta Stefan Löfven bilda regering. Mats Persson avgick då som ekonomiskpolitisk talesperson, eftersom han inte ville representera något han inte trodde på. Men efter att partiet valt Nyamko Sabuni till Jan Björklunds efterträdare återkom han till samma post och har sedan dess drivit deras linje.

Splittringen lär bestå efter den 28 mars. Regeringsfrågan speglar djupt liggande värderingsskillnader och den egna självbilden. Förbundsordföranden på Gotland säger att han slutar om L ska gå till val på att bilda en borgerlig regering med stöd av SD. Även före detta partiledaren Bengt Westerberg funderar på att säga upp sitt medlemskap om Sabunis förslag segrar.

”Meningsfränder behöver ibland samla sig i nya konstellationer. Livet, liksom politiken, är föränderlig.”

Och på ett sätt kanske det är bäst så. Meningsfränder behöver ibland samla sig i nya konstellationer. Livet, liksom politiken, är föränderlig.

Den mångårige ledaren för Venstre i Danmark, Lars Løkke Rasmussen, lämnade nyligen sitt parti efter 40 år för att han ville gå tillbaka till rötterna för sitt eget engagemang och få till stånd liberala reformer utan de högljudda partierna på flankerna. Kanske får vi se liknande fall i Sverige. Eller så byter partiföreträdare rakt av parti och går till C, givet att Sabuni vinner.

L och C samlade 14 procent av rösterna i valet 2018. I opinionsmätningarna har de nu bara runt 10 procent. Annat var det på oppositionsledarna Bertil Ohlins och Torbjörn Fälldins dagar från 1940- till 1970-talet då först FP och sedan C var största borgerliga parti. I dag är det Moderaterna.

”Sverige har ett socialistiskt block med ett motvilligt centerparti och ett konservativt block med ett djupt splittrat och pyttelitet Liberalerna. Liberaler är både trängda och klämda.”

Dagens Industris politiske redaktör, PM Nilsson, skriver (22/3) uppskattande att Sverige nu har ”två legitima, regeringsbärande block, ett högerliberalt och ett vänsterliberalt”.

Tillåt mig invända.

Det är ett socialistiskt block med ett motvilligt centerparti och ett konservativt block med ett djupt splittrat och pyttelitet Liberalerna. Liberaler är både trängda och klämda.

Sydsvenskans Per T Ohlsson påminner i sin senaste söndagskrönika (21/3) om att liberaler har varit ett nav i Sveriges politiska maskineri under drygt 100 år. De har varit avgörande för många centrala reformer: från folkskolans införande, kvinnlig rösträtt, allmänna socialförsäkringssystem till fria skolval. Den röda tråden är upplysning, tolerans, demokrati, social rörlighet, öppenhet och frihet. För den som engagerat sig i L för att driva dessa frågor blir det svårt att i praktiken gå till val med det antiliberala SD.

”Ska Liberalerna verkligen gå med på att överge sitt arv och raison d’être – och riskera gå under på kuppen?”

Det är också tveksamt att beskriva liberalismen som den politiska mitten. Liberalism står inte mitt emellan socialism och konservatism. Den utgår ifrån individens frihet – i bjärt kontrast till vänsterns klasstänkande och korporativism men också till högerns familj och nation.

Så varför tvingas bara L och C att slå knut på sig själva och välja vilken politisk motståndare de ska samarbeta med? Samma ansvar borde ligga på M och S när de gör anspråk på att vara statsbärande partier och ”de vuxna i rummet”.

Ska Liberalerna verkligen gå med på att överge sitt arv och raison d’être – och riskera gå under på kuppen?

Sofia Nerbrand är politisk redaktör på Kristianstadsbladet

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.