Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Löfven talar om landets bästa men tänker främst på S
Oavsett hur det blir framöver – att Stefan Löfven har tvingats stiga ner från sin taburett är inte mer än rätt. Hans svaga regering har varit en stor besvikelse, inte minst under pandemin. Det är också sällsamt att Socialdemokraterna inte kan regera vidare, såsom de har gjort i evinnerliga tider.
När det av olika anledningar inte finns förtroende för statsministern bland de folkvalda är det sunt att han blir bortröstad. Misstroendevoteringar är viktiga element i en parlamentarisk demokrati. Liksom extraval. För som det står i regeringsformen: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.”
Men Stefan Löfven valde att avgå – inte att utlysa nyval. På måndagens presskonferens slog han fast att svenska folket inte vill ha ett extra val. Hur vet han det? Han presenterade inga belägg för sitt påstående.
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan han tillträdde 2019. Det är säkert åtskilliga väljare som skulle vilja göra sin röst hörd nu. Och det vore välgörande att få veta hur medborgarna anser att landet ska styras framöver. Regeringsfrågan torde vara avgörande för vilket parti många skulle rösta på i dag. Inte minst för liberalt sinnade personer som kan skicka en signal med antingen en valsedel för L eller C.
Löfvens andra argument mot nyval är att ”vi kan inte hålla på med politiskt spel under pandemi”. Det är förstås rent nonsens. Vi skulle aldrig ställa in ett ordinarie val under en pandemi, för det vore att avskaffa demokratin.
Dessutom: nära 15 000 döda, tiotusentals med postcovid, långa vårdköer för andra patientgrupper och restriktionen under längre tid än i andra länder talar sitt tydliga språk: regeringen Löfven har inte klarat av denna kris.
”Att Stefan Löfven inte vill ha ett extra val betyder att han bedömer att det vore dåligt för S och hans chanser att behålla makten”
Att Stefan Löfven inte vill ha ett extra val betyder tvärtom att han bedömer att det vore dåligt för S och hans chanser att behålla makten. Det är nämligen alltid socialdemokratins första prioritering – inte ”vad som är bäst för Sverige”.
Men nu har alltså talmannen bollen. Det rimligaste vore om Andreas Norlén först lät oppositionsledaren Ulf Kristersson (M) pröva om han kan vinna acceptans i kammaren. Då måste Annie Lööf bekänna färg. Röstar C nej till honom som statsminister igen, vilket de gjorde tillsammans med L hösten 2018, försämras självfallet förhållandet ytterligare mellan de forna Alliansvännerna.
Liberalerna har sedan dess bytt sida och vill se en moderatledd regering, även om den vilar på stöd från SD. Nyamko Sabuni har satsat allt på detta kort och kommer inte att ändra sig nu – inte ens inför risken att åka ur riksdagen om det blir val redan i höst.
C och L bedömer just följderna för Sveriges utveckling helt olika av att låta Jimmie Åkesson (SD) vara med att forma regeringspolitiken. Däremot är C och L överens om att de helst skulle vilja se en borgerlig regering, vilket självfallet vore det allra bästa. Problemet är bara att inte fler väljare röstar borgerligt – och SD är inte ett borgerligt parti.
Om Ulf Kristersson skulle bli statsminister återstår det även att se om han kan komma överens om en bra budget med SD, som i mångt och mycket är ett vänsterlutande välfärdsstatskramande parti. Det lär inte bli helt enkelt, även om M och KD har närmat sig SD om migration och kriminalpolitik.
Stefan Löfven har likaså en knepig uppgift. För att inte bara kunna återkomma som regeringschef, utan också få igenom sin statsbudget, behöver han få ihop V och C. Det måste Annie Lööf ståndaktigt avvisa. Det var en sak att förhandla fram ett januariavtal tillsammans med L, men att byta ut Nyamko Sabuni mot Nooshi Dadgostar går inte. Marknadsliberala C och socialistiska V är varandras motsatser. Och C kan inte låta S prenumerera på regeringsmakten bara för att ”ta ansvar”.
Plus att Stefan Löfven lade merparten av skulden för sin avgång på V på pressträffen. Det lär inte stärka banden mellan de röda.
Och som lök på laxen finns det osäkra kort i riksdagen. Helena Lindahl (C) röstade nej till Stefan Löfven 2019 och meddelade häromdagen att hon fortfarande inte har förtroende för honom. Annie Lööf undviker att svara på om hon har med sig hela sin riksdagsgrupp i statsministerfrågan. S har också en ledamot som är misstänkt för grovt rattfylleri och är sjukskriven och oanträffbar sedan i december.
Sverige har en oviss, men intressant politisk resa framför sig. Mycket talar för att det till slut blir ett extra val efter fyra avslöjande – men för flera partier smärtsamma – statsministeromröstningar. Och det vore bra. Att låta folket avgöra förutsättningarna och färdriktningen innebär inte skadligt spel och instabilitet, vilket Stefan Löfven försöker göra gällande. Tvärtom bidrar det till vital demokrati. Även om han inte får bli kapten igen.
Sofia Nerbrand är politisk redaktör på Kristianstadsbladet
