Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Porta inte alla flyktingar – öppna arbetsmarknaden

Bäst vore förstås om krig inte existerade och att diktatorer inte tilläts förfölja och mörda civilbefolkningen, likt Bashar al-Assad i Syrien. Men inte ens USA:s president och överbefälhavare Barack Obama ingrep – trots att han sagt att användning av kemiska vapen var en röd linje – när al-Assad gasade ihjäl landets egna medborgare 2013. Omvärlden skulle ha kunnat stoppa inbördeskriget.

Följden har blivit att drygt hälften av landets 22 miljoner invånare är på flykt. Den övervägande majoriteten är internflyktingar i Syrien eller hyses av grannländerna Libanon och Jordanien. Turkiet hyser nära 4 miljoner syrier i flyktingläger – vilket EU betalar despoten Recep Tayyip Erdogan miljarder euro för. För EU vill inte att flyktingarna ska kunna ta sig till Europa. I dagarna besöker Europeiska rådets ordförande Charles Michel och kommissionens ordförande Ursula von der Leyen Ankara för att förlänga avtalet.

Trots det dör fortfarande tusentals människor i Medelhavets bråddjup, när de i ren desperation söker ett drägligt liv i en av jordens mest stabila och rika världsdelar.

Att Europa har satt upp murar mot omvärlden är omoraliskt och cyniskt. Vi blundar för att de miljontals flyktingarna existerar och förvägrar dem rätten att söka asyl. Så länge vi inte ser dem här är vi nöjda.

För invandrare har blivit synonymt med problem sedan flyktingkrisen 2015. De associeras med alltifrån gängkriminalitet till dåliga skolresultat. Hedersförtryck och könsstympning. Arbetslöshet och bidragsberoende.

De stora partierna – från höger till vänster – är numera överens om att invandringen måste ner till ett minimum. Jimmie Åkesson (SD) går förstås längst och vill ”sätta tryck på människor som inte är en del av Sverige” att återvända till sina hemländer.

Men även Socialdemokraterna och Moderaterna har helt bytt uppfattning. Minns när statsminister Stefan Löfven (S) i september 2015 sade att ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor”. Hans företrädare Fredrik Reinfeldt (M) talade om behovet av att ”öppna våra hjärtan” när krigsoffren fotvandrade genom Europa.

Den 24 november 2015 grät Miljöpartiets språkrör Åsa Romson när den rödgröna regeringen över en natt införde den mest restriktiva migrationspolitiken som är möjlig i EU. Gränskontroller – med galler och allt – sattes upp på båda sidor av Öresundsbron. Passfriheten och den osynliga gränsen mellan Danmark och Sverige försvann. Därefter har de ”tillfälliga” gränskontrollerna förlängts och förlängts och i praktiken blivit permanenta, fast på senare år med argumentet att Sverige måste skydda sig mot terrorister.

Murar har blivit det nya normala. Liksom krav på mindre ”volymer” (vi talar alltså egentligen om människor på flykt) och tillfälliga uppehållstillstånd.

För nu ska invandringen vara ”bra för Sverige”, som Moderaterna uttrycker det i sin nya migrationspolitik som de presenterade på torsdagen. Socialdemokraterna formulerar samma snäva egennytta. Båda partierna har också blivit mer njuggt inställda till arbetskraftsinvandrare som faktiskt jobbar här.

Självfallet ska var och en – även invandrare – följa svensk lag, respektera jämställdhet och demokrati och om möjligt försörja sig genom eget arbete. Ta eget ansvar och uppfylla sina skyldigheter. De som har fått en fristad här borde visa tacksamhet och nyfikenhet på hur deras nya land fungerar. Lära sig svenska. Men man måste inte fira midsommar och äta sill.

Men det kan inte per definition vara personerna som kommer till Sverige som utgör det enda problemet. Även institutionella hinder bidrar till segregationen och utanförskapet.

Sverige måste bli bättre på att släppa in nya svenskar på arbetsmarknaden och i sociala nätverk. Förr talade Moderaterna sig varma om skattesänkningar på arbete, moderniserad arbetsrätt och sänkta trösklar på allehanda vis. Att migration är något positivt. Det är som bortblåst. Nu är det språk- och försörjningskrav på den enskilde som är helt i fokus. Samt att typ bara kvotflyktingar ska få komma hit.

Som om Sverige står i brand eller på ruinens brant. Så är det faktiskt inte. Förvisso finns det absolut problem med bland annat brott, antisemitism, bidragsberoende och låg sysselsättning där invandrare är överrepresenterade. Men titta då närmre på vad det är som gör att somalier som flyttar till Storbritannien och USA förvärvsarbetar i mycket högre grad än i Sverige. Med lägre ingångslöner och skatter på arbete, bättre företagsklimat och en vana av stor invandring kommer till och med analfabeter enklare in i samhället. Det tyder på att det finns strukturella barriärer i Sverige, varför det inte är bara antalet invandrare som vi borde hålla blicken på. Och förra året sökte bara 12 991 personer asyl i Sverige, varav 3 566 var barn.

Regeringen presenterade också sin migrationspolitik på torsdagen. Lagrådsremissen, som är tänkt att bli permanent lagstiftning genom ett klubbslag i riksdagen före sommaren, innehåller i stort sett samma strikta regler som infördes hösten 2015. Huvudregeln blir tillfälliga uppehållstillstånd och krav på försörjning för att få ta hit anhöriga.

Att MP lägger fram förslaget tillsammans med S, trots att de gröna hade avvikande uppfattningar i en lång rad nyckelfrågor i Migrationskommittén, visar att den mycket restriktiva linjen har ett totalt övertag i politiken. Liksom att det tidigare flyktingliberala partiet Liberalerna har hotat att lämna januariavtalet på grund av en föreslagen undantagsbestämmelse om en humanitär skyddsgrund.

Det råder tyvärr en tävling mellan partierna om att skruva åt inflödet av människor mest. Inte att öppna arbetsmarknaden, reformera socialförsäkringarna eller på andra vis höja välståndet i landet med hjälp av fler händer och hjärnor.

Detta statiska och inåtvända synsätt är inte ”bra för Sverige”. Med rätt förutsättningar – och tydligare skyldigheter – kan invandrare bli goda medborgare. Titta bara på vår egen historia, där människor med rötter i andra länder och kulturer har bidragit med massor av saker och arbetade timmar.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör på Kristianstadsbladet