Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Regeringen blir en kampanjorganisation för S

För självfallet handlade tisdagens hela regeringsbildning om maktutövning. Man måste ge Socialdemokraterna ett erkännande för att de lyckas regera vidare i stort sett oavsett de parlamentariska förutsättningarna. Samt att de låtsas som att de sitter i opposition när de beskriver situationen i landet.

Magdalena Andersson fick det att låta som att hon tar över efter någon annan än S. Men vi hade faktiskt inte en miljöpartistisk regering fram till häromdagen. Hon har varit finansminister i en S-ledd regering under de senaste sju åren. Så att skylla den höga arbetslösheten, energikrisen, den undermåliga pandemihanteringen, gängkriminaliteten och vårdköerna på någon annan borde vara omöjligt. Förhoppningsvis ser väljarna hur läget är och utkräver ansvar i nästa val.

Magdalena Andersson framstår som en bestämd och kompetent person, men hennes regering är historiskt svag. Hon kommer därför att få mycket svårt att förverkliga sin framtidsvision, vilken hon formulerade på saklig prosa inför en anmärkningsvärt gles församling i kammaren på tisdagen. Hon saknar helt enkelt ett organiserat samarbete med de andra partierna i riksdagen.

Mandatfördelningen är densamma som efter valet 2018. Men Sverige har nu fått en enpartiregering för första gången på 15 år, vilket betyder att politiken och retoriken inte måste samordnas i statsrådsberedningen. Detta är en stor fördel för S. De hålls inte längre tillbaka av MP och kommer att försöka få stöd i olika sakfrågor med olika partier. Givet de hårda låsningar och den oförsonliga stämning som råder lär det dock inte bli enkelt fram till valet. Kompromissviljan är svag hos samtliga sju oppositionspartier.

Regeringsförklaringen ska således ses som ett socialdemokratiskt valmanifest och de nya statsråden som kampanjarbetare.

Vad vilja då Socialdemokraterna?

Magdalena Andersson lyfte fram att alla hennes ministrar har fått i uppgift att motverka segregationen och kriminaliteten i landet – samt att sätta koppel på privata aktörer i välfärden. Det är tydligt att S har påverkats mycket av bilden om en ökad brottslighet i samhället, som förvisso inte stämmer enligt Brottsförebyggande rådet, men som ändå förmedlas och förstärks av såväl medier som högeroppositionen.

Det är hårdare tag och mer kontroll över hela linjen som gäller. Liksom en mycket ogenerös syn på asylmottagande och arbetskraftsinvandring. S-retoriken om internationell solidaritet och jämlikhet är just bara prat.

Det är också minst lika intressant vad som inte sägs.

I regeringsförklaringen saknades betoning på det som skapar hela det välstånd som finansierar regeringens – och för all del även oppositionens – ”välfärdssatsningar”. Inget om entreprenörer, innovation, internationell handel – eller vikten av en fri ekonomi. Desto mer talade hon om ökad kontroll över privata förskolor, privata mödravårdscentraler, privata apotek, friskolor, privata vårdcentraler och icke-kommunala äldreboenden. Som om alla fristående aktörer vore fifflare och fiender. Detta bådar inte gott för valfriheten, mångfalden och företagsamheten i Sverige.

Men som vanligt är Socialdemokraterna bra i grenen på att spendera skattebetalarnas pengar. Skattetrycket är alltjämt mycket högt: 42,8 procent av BNP.

Att Sverige i praktiken har fått en vingklippt regering som inte kommer att kunna åstadkomma mycket före valet innebär att vi förlorar ett år till. Status quo, eller rent av stagnation, har ett högt pris i en föränderlig värld. Övriga partier kan ta större ansvar och behöver bli mer konstruktiva för att hitta lösningar på strukturella problem. Sverige mår inte bra av att inget görs.

Beslut som möjliggör stora investeringar i alltifrån stabil och fossilfri energiproduktion till rejält sänkta trösklar på arbetsmarknaden borde stå högst på den politiska dagordningen.

Men dessa nämndes alltså inte ens i Magdalena Anderssons regeringsförklaring.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör