Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Annie Lööfs sidbyte cementerar tyvärr blockpolitiken
Så här kan vi inte ha det i Sverige. Låsningarna mellan de åtta riksdagspartierna eskalerar till oanade höjder i den rådande parlamentariska situationen – i en mycket turbulent tid med krig, Natoansökan, en våg av gängmord på öppen gata, skenande priser och energikris. Nu krävs det att väljarna är de vuxna i rummet och ritar om spelplanen efter den 11 september.
En rekapitulation av läget: Bara cirka 50 000 röster tippade mandaten till Socialdemokraternas fördel 2018. De rödgröna fick 144 mandat i riksdagen mot den dåvarande alliansens 143.
Genom januariöverenskommelsen mellan S, MP, L och C kunde Stefan Löfven (S) till slut bilda en regering med ett uppdrag att genomföra 73 punkter som dessa partier förhandlat fram. Men samarbetet havererade förra sommaren, efter att V tillsammans med bland andra SD fällde regeringen. Såväl flera önskvärda reformer som ett någorlunda stabilt regeringsunderlag försvann.
Då argumenterade undertecknad för ett extraval och nu, med facit i hand ett år senare, kan man konstatera att det hade varit det bästa. För sedan dess har inte många framåtsyftande beslut kunnat fattas. Regeringen sysslar bara med krishantering och brandkårsutryckningar. Retoriken hårdnar, missämjan ökar och självaste statsminister Magdalena Andersson (S) tappade humöret så till den milda grad att hon satte hela sin ministär på spel i förra veckan.
”Nu står ett oerhört splittrat rödgrönt läger, där C numera tydligt ingår, mot en stridslysten högeropposition.”
S-regeringen och dess tre stödpartier lyckas inte ens få igenom sina hjärtefrågor: pensioner (V), strandskydd (C) och försvårande villkor för friskolor (S). Och landet regeras med högeroppositionens statsbudget.
Att bilägare inte får de 1 000 kronor de hade utlovats i kompensation för de rekordhöga drivmedelspriserna får sägas vara en bra illustration av att svensk politik har frontalkrockat. Den breda mitt som Centerpartiet – med goda intentioner – har vurmat för är i dag obefintlig.
Istället står nu ett oerhört splittrat rödgrönt läger, där C numera tydligt ingår, mot en stridslysten högeropposition.
Blockpolitiken har sällan varit så påtaglig. Vem som kan bilda en ny regering efter valet överskuggar just nu alla sakfrågor och omöjliggör alla kompromisser.
Ta hela den senaste soppan om pensionerna. Centerpartiet vill värna pensionsgruppen för att rädda en central institution: det svenska pensionssystemet. Det är en högst lovvärd ambition. Pensionerna behöver ligga utanför statsbudgeten, och vara stabila oavsett vem som styr i Rosenbad.
Centerpartiets ekonomiskpolitiske talesperson Martin Ådahl har fram tills nu hävdat att pensionerna inte ska beslutas som en budgetfråga, år för år. Men det var ju precis det han och hans partiledare Annie Lööf gjorde det till när de på en pressträff på måndagsförmiddagen förklarade att deras riksdagsgrupp kommer att aktivt stödja regeringens vårändringsbudget där pensionerna ingår – oavsett vad M, KD, L och SD skulle svara på det förslag som S och C kommit överens om och presenterat tidigt samma morgon. Några timmar senare stod det klart att S och C stött på patrull i Finansutskottet.
Därtill har det hittills hetat från C att de båda ytterkantspartierna V och SD ska hållas utanför allt inflytande.
Men det är inte konstigt att vänsterledaren strålade av lycka på måndagen – trots att Annie Lööf försökte få det till att det så kallade Nooshi-tillägget inte blir av. Utan V:s krav om höjda pensioner inför statsministeromröstningen i höstas hade frågan inte varit på bordet.
”De senaste dagarnas agerande från C visar att Annie Lööf mycket hellre sätter sig i en regering med Magdalena Andersson än med moderaten Ulf Kristersson. Det är ett viktigt besked till väljarna.”
Är det centerpartisternas främsta uppgift att stoppa usla förslag från V och S istället för att hitta en bättre lösning med de andra tre borgerliga partierna som de trots allt fortfarande står närmare när det kommer till synen på incitament, fördelningspolitik och ekonomi? Nej.
De senaste dagarnas agerande från C visar att Annie Lööf mycket hellre sätter sig i en regering med Magdalena Andersson än med moderaten Ulf Kristersson. Det är ett viktigt besked till väljarna.
Det hade dock varit bättre om Centerpartiet hade gått till val som ett fristående liberalt parti för att sedan kunna förhandla åt båda håll i ett mindre upptrissat politiskt klimat när svenska folket har avlagt sina röster. Nu vinner C varken kortsiktiga taktiska segrar eller långsiktigt strategiska – samtidigt som partiet förlorar väljarstöd.
C misslyckas med att agera brobryggare mellan blocken – partiet retar nu upp alla utom S. De får igenom minimalt av sin politik – oavsett vad Annie Lööf nu påstår. Och det blir enklare för S att behålla taburetterna, utnämningsmakten och utrikespolitiken – trots att regeringen uträttar så lite på alla andra områden.
Måndagen var förvisso avslöjande, men det var inte en bra dag i svensk politik.
Sofia Nerbrand är politisk redaktör.
