Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Ridå för Liberalerna
Ridå. Liberalernas ställningstagande på söndagen är både ostrategiskt och olyckligt. Nu ska L gå till val på att bli ett litet stödhjul till en konservativ ministär, där SD ingår i regeringsunderlaget. Hur ska Nyamko Sabuni kunna förhandla fram liberal politik om hon inte har något att sätta emot? Och varför ska en allmänborgerlig väljare lägga sin röst på L? Och hur ska liberalismen gå starkare ur det här?
”Nu ska L gå till val på att bli ett litet stödhjul till en konservativ ministär, där SD ingår i regeringsunderlaget.”
Dessutom håller partiet på att gå sönder inför öppen ridå. Under partirådet vädjade många delegater som inte vill samarbeta med SD om en lösning som fler skulle kunna leva med. Men partiledningen valde att yrka avslag på de tre tilläggsförslag som lades under mötet om att inte budgetförhandla med Sverigedemokraterna. Till slut röstade 55 emot och 36 för skrivningen ”Liberalerna förhandlar inte budget med ytterkantspartier.”
Det betyder i klartext att L kommer att gå till val på att bilda en borgerlig regering nästan oavsett vilken politisk lutning den kommer att ha. Och nu när både M och KD har gått i konservativ riktning – och tar direkt avstånd från det liberala Centerpartiet – och öppnar för såväl budgetsamarbete som att ha sverigedemokratiska tjänstemän i regeringskansliet kan man ju fråga sig vad L bidra med – om partiet tar sig över riksdagsspärren.
Det är pragmatiker och realpolitiker i L som vann på partirådet. Som exempel på vad de vill uppnå tillsammans med SD angav Nyamko Sabuni och den ekonomiskpolitiske talespersonen, Mats Persson, förstatligande av skolan och förstatligande av personlig assistans.
”Det oklokt att ens försöka ”söka samsyn” om det man inte är överens om med en sådan svag ställning.”
För det första är det pikant att ett liberalt parti profilerar sig på att förstatliga verksamheter. För det andra är det redan gemensamma ståndpunkter sedan tidigare och kräver inga förhandlingar. För det tredje är det oklokt att ens försöka ”söka samsyn” om det man inte är överens om när man har en sådan svag ställning. M och SD ligger båda runt 20 procent i opinionsmätningarna. Cirka 3 procent sympatiserar med L.
Och Jimmie Åkesson har varit väldigt tydlig med att han inte ställer upp på att L, M och KD tar fram en budget utan SD och att de sedan ska förhandla om vissa ändringar i riksdagens finansutskott. Utifrån hans position är det en högst rimlig hållning.
Det sorgliga är emellertid inte bara att Liberalerna nu öppnar för att bidra till att Sverige ska styras av nationalpopulister och konservativa. Det bedrövligaste är att Liberalerna har ett så lågt självförtroende och är så trängda att de gjort ett andra- eller tredjehandsval i regeringsfrågan till en existentiell stridsfråga. Väljarna har ju inte ens sagt sitt, de bestämmer spelplanen för partierna först i september 2022.
Värt att minnas: I förra valet 2018 skilde det bara ett enda mandat mellan allianspartierna och de rödgröna.
”Det bedrövligaste är att Liberalerna har ett så lågt självförtroende och är så trängda att de gjort ett andra- eller tredjehandsval i regeringsfrågan till en existentiell stridsfråga.”
Den stora och nu förtvivlade minoriteten som förlorade på partirådet är idealister som inte bara ser sakpolitik här och nu som avgörande, utan även värderingsklimatet i samhället på sikt. En av ledarna för denna falang är Christer Nylander, riksdagsledamoten från Kristianstad. Han meddelade en stund efter voteringen att han inte kommer att ställa upp för omval. Det är ett begripligt beslut. Liberalernas vägval på söndagen handlar om större saker än regeringsfrågan.
Politik handlar inte bara om praktiska beslut. Den rör också makten över dagordningen, alltså vilka frågor man lyfter i den offentliga debatten. Ytterst påverkar dock politik makten över tanken; vilka tankefigurer som är de förhärskande om exempelvis frihet och rättvisa – och om människans natur och individens rättigheter. På lång sikt är makten över tanken långt mer väsentlig än ett förstatligande av skolan.
”På lång sikt är makten över tanken långt mer väsentlig än ett förstatligande av skolan.”
Detta är också Christer Nylanders slutsats, men inte Nyamko Sabunis. Hon må ha vunnit slaget för dagen, men det är mycket tveksamt att hon har vunnit den långa striden.
De två liberala partierna i Sveriges riksdag har nu slagit in på två olika vägar. Det skulle inte förvåna om många liberalpartister väljer att lämna likt Nylander, eller att rentav gå över till Centerpartiet. Och det vore kanske det bästa för liberalismen i Sverige. Att meningsfränder samlar sig i nya konstellationer i stället för att leva kvar i ett dåligt äktenskap. Det är sorgesamt med skilsmässor, men ibland växer man ifrån varandra. Det har uppenbarligen skett i Liberalerna.
Sofia Nerbrand är politisk redaktör på Kristianstadsbladet
Följ henne på Twitter @sofius
