Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Vad vill Annelie Karlsson göra politiskt i Kristianstad?
Socialdemokraten Annelie Karlsson lämnar riksdagen nästa höst för att ”göra något mer i livet” på hemmaplan i Kristianstad. I en intervju med Kristianstadsbladet (10/9) säger hon att ”säkert är att jag kommer inte sluta jobba med politik. Om politiken behöver mig någonstans och hör av sig, så ska jag fundera på det”.
På socialdemokratiska betyder det att hon vill bli en ledande lokalpolitiker. Förmodligen vill hon ta över efter det nuvarande oppositionsrådet i staden, Anders Tell (S). Det skulle betyda att hon går från att vara gruppledare i det nationella parlamentet till att bli det i kommunfullmäktige.
”Vad skulle Annelie Karlsson (S) driva igenom om hon blir gruppledare och kommunalråd i Kristianstad? Om hon nu vill bli det. Det skulle man bra gärna vilja veta.”
Som gruppledare i riksdagen blir man inte automatiskt någon kändis. Uppdraget handlar om att få ledamöterna att sitta still i båten och göra som partiledningen i regeringskansliet vill. Inpiskare och mellanman. Som förstanamn i Kristianstad skulle Annelie Karlsson själv bestämma inriktningen och bli ett mer publikt namn.
Så vad vill Annelie Karlsson göra politiskt, förutom att behålla en maktposition? Hon har en facklig bakgrund och är tjänstledig från sitt jobb som ombudsman i Handelsanställdas förbund. Men frågan är hur hon ska omsätta det i kommunpolitiken. Sitter man i kommunstyrelsen kan man inte bara ha ett arbetstagarperspektiv, för då sitter man i ledningen för en stor arbetsgivare och måste även utgå ifrån skattebetalarnas intressen.
En sak skulle dock Annelie Karlsson kunna bidra med efter sina 12 år i Stockholm. Hon har bevisligen goda försänkningar i det statsbärande partiet. Det var regeringschefen Stefan Löfven som ville ha henne som sin gruppledare i riksdagen.
Sådant spelar stor roll i politiken. Personkemi och vem som känner vem kan fälla avgörandet i beslut som rör till exempel etableringar av verksamheter utanför huvudstaden. Det är ingen slump att Malmö fick Citytunneln och en centralt placerad högskola – och sedermera universitet – när dåvarande statsminister Göran Persson (S) bodde i staden.
Riksdagsledamöter på Skånebänken – och lokalpolitiker med de rätta kontakterna – kan lobba för infrastruktur och andra investeringar i vår landsända. Och det behövs, givet att arbetslösheten är högre och skattekraften lägre här än i övriga landet. Särskilt i det nordöstra hörnet av Skåne.
Därför är de provval som äger rum i alla partier under hösten så viktiga. Vilka personer som kommer att stå överst på valsedlarna i september nästa år avgörs nu av ett fåtal partimedlemmar.
Samtidigt pågår nu en allt annat än transparent process med att vaska fram nästa ordförande för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Allt talar för att det blir Magdalena Andersson. Men symtomatiskt nog deklarerar hon varken om hon ställer upp eller vad hon vill genomföra politiskt som statsminister.
Socialdemokraterna har fortfarande en unik ställning i svensk politik. De prenumererar på makten i Rosenbad utan att behöva redovisa en politisk innehållsdeklaration. De leder inte landet aktivt, utan reagerar, kompromissar och svänger 180 grader i olika frågor. Vem vet ens i dag vad Stefan Löfven står för?
Vad skulle Annelie Karlsson driva igenom om hon blir gruppledare och kommunalråd i Kristianstad? Om hon nu vill bli det. Det skulle man bra gärna vilja veta.
Sofia Nerbrand är politisk redaktör
